När valresultatet fastställdes i Valmyndighetens protokoll kunde vi konstatera att Sverigedemokraterna är de stora vinnarna sett till antal nya mandat i Sveriges riksdag. När den nya minoritetsregeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterades för riksdagen återfanns inte integrationsministerposten. Socialdemokraterna menar att frågan är så pass viktig att alla i regeringen ska arbeta med frågan. Min erfarenhet är att effekten kommer bli precis tvärtom. Valresultatet behöver en mogen, vital integrationspolitisk debatt. Det är hög tid för partier till vänster och höger om oss att bidra i en för Sveriges avgörande tid. Att slopa integrationsministerposten visar bara att regeringen och i synnerhet Socialdemokraterna helt kapitulerat i den fråga där vi har störst utmaningar vid sidan av jobb-och skolfrågan. Integration handlar om mycket, det gäller bostäder, skola, barnomsorg, vuxenutbildning, kommunikationer, samhällsinformation och myndighetssamverkan mellan kommuner, landsting mfl. När kommunalråden saknar en strategi, eller politisk vilja och inte satsar på dessa centrala delar krävs det en regional motor där politiker, länsstyrelsen i samverkan med statliga Migrationsverket och Arbetsförmedlingen kan lösa ut flera knutar.

När det arbetet inte prioriteras krävs det en integrationsminister i regeringen som driver på, opinionsbildar, stöttar och påverkar så att de intentioner och mål som riksdag och regering satt upp faktiskt får genomslag i hela landet. Trots allt har riksdagen och regeringen det yttersta ansvaret för Sveriges asyl-och integrationspolitik. När frågan om polisens romaregister briserade hade integrationsministern tillsammans med justitieministern en viktig roll i dialogen med romska företrädare. När det gäller kommunernas arbete med nyanlända och de väldigt komplexa problem som kan uppstå kan integrationsministern agera en viktig medlare mellan regeringen, länen och de olika kommunerna. En integrationsminister är också en vakthund som ska utgöra garanten för att Sverige faktiskt ser de utmaningar som läggs på kommuner, regioner och myndigheter för att bedöma vilka statliga insatser som behöver genomföras inte minst när vi vet att flera tekniska och praktiska delar lätt hamnar mellan stolarna exempelvis mellan Migrationsverket och Arbetsförmedlingen respektive landets länsstyrelser. I regeringen hanterat olika statsråd dessa myndigheter-därför är integrationsministern en viktig samordnare av frågorna i regeringen. Ministern är också viktig som naturlig kanal in i regeringen när det gäller de nationella minoriteterna, det civila samhället och även religiösa trossamfunden. Det gäller också det viktiga arbete som i vardagen ligger på kommunala politiker men där också regeringen har en roll och det är alla ungdomar ute i städerna och förorterna, alla de som glöms bort och av olika anledningar lever i ett utanförskap. Visst är utbildning och arbete det viktigaste mot utanförskapet- det har alltid varit Folkpartiets linje- det gäller även integrationspolitiken. Men det betyder inte att regeringen bara slopar posten och smetar ut ansvaret på hela regeringen. Flera partier har omedvetet eller medvetet valt att inte diskutera integrationspolitiken vilket vi från Folkpartiet starkt beklagar. När Socialdemokraterna nu skippar integrationsministern bekräftas dessvärre denna farliga strutspolitik.

Roger Haddad (fp)
Riksdagsledamot och talesperson arbetsmarknad/integration

Annonser

Till skillnad från förra partiledardebatten var det helt klart bra att Folkpartiet nästan ensamt lyfte en av våra stora utmaningar i samhället, integrationspolitiken. De förslag partiet presenterade igår på DN Debatt är värda att diskuteras och debatteras och förhoppningsvis får vi med oss våra allianskamrater på några av våra krav. Tyvärr ser det just nu ut som att de inte stödjer exempelvis språktest för medborgarskap. Att påstå att detta är rasistisk visar på vilken låg nivå det är på debatten och att politiker och andra tyckare inte kan presentera egna förslag på hur vi ska bryta utanförskapet – språkligt som på arbetsmarknaden om man inte mer betonar individens ansvar.

Folkpartiet lyfte i debatten skolans utmaningar och det är roligt att Socialdemokraterna försöker kopiera vår argumenation om läget i den svenska skolan, men med tillägget att det är skolministerns ansvar efter 6 år att resultaten inte har vänt. Att reformerna sjösätts med start hösten 2011 och att vi har 290 kommuner med olika skolpolitiska ambitioner och där den kommunala ekonomin och lokalfrågorna mer och mer styr skolpolitiken valde S-ledamoten Damberg att helt blunda för. Detta är inte trovärdigt men tyvärr en del i det politiska spelet. Regeringen har en tydlig skolpolitik och det arbete leds i regeringen av Folkpartiet. Att vi genomför de reformer beror ju på den misslyckade socialdemokratiska politik som under många år succesivt tonade ner betygens roll, vikten av kunskapskrav men också inte ställde krav på behöriga lärare som undervisar i skolorna. Denna sistnämnda faktor är helt avgörande och en viktig förklaring till de dåliga resultaten i skolan. Den stora frågan blir därför- varför ska vi gå tillbaka till den gamla skolpolitiken? Lyssnar man på Damberg och hans rödgröna vänner i riksdagens utbildningsutskott så vill de riva upp ett antal viktiga skolreformer för att styra tillbaka till ex den gamla gymnasieskolan. Problemet är att detta inte kommunicerats tillräckligt ut till medborgarna och det ligger heller inte i S, V, Mps intresse att förmedla detta för att inte skrämma iväg de väljare som faktiskt tycker att regeringens och Folkpartiets skolpolitik är att föredra framför t ex Vänsterpartiets totalt kravlösa skolpolitik.

Igår kunde SVT Rapport berätta om det förslag som vi i Fp:s partistyrelse föreslår Landsmötet nämligen att förtydliga lagen så att det blir möjligt för kommuner att ställa motprestationskrav för personer som har försörjningsstöd. Detta förslag är mycket viktigt och jag hoppas att Landsmötet ställer sig bakom detta så att det blir Folkpartiets officiella linje inom arbetsmarknads-och integrationspolitiken. Även DN skriver kort om detta.

I Västerås genomförde vi detta redan genom beslut hösten 2006 och med start av Jobbcentrum i januari 2007. Kraven är att alla som står till arbetsmarknadens förfogande och erhåller försörjningsstöd ska aktivt delta, närvara på heltid, annars får man inget bidrag. Resultatet av Västeråsalliansens och Folkpartiets beslut genom Jobbcentrum har lett till att genomströmningen ökar och att inte minst ungdomar kommer ur försörjningsstödet snabbare än tidigare. Jag tycker att det är bra att partiets ledning också tycker så och driver fram förslaget till landsmötet.

Det finns säkert synpunkter på detta, men för mig är det självklart att man ska bidra och inte sitta passivt hemma och ta emot ett bidrag av kommunen. Står man till arbetsmarknadens förfogande ska man få hjälp att hitta ett arbete alternativt påbörja studier. Det ska heller inte glömmas bort att ekonomisk bistånd är samhällets sista ekonmiska stöd för den enskilde, det är inte tänkt att vara en permanent försörjning för personer som annars skulle kunna tacka ja till ett arbete eller en utbildning. Fp:s förslag behöver bli en nationell regler då olika kommuner och myndigheter gör olika bedömningar. Exmeplvis har Landskrona fått kritik för detta, medan vi i Västerås haft ett fungerande system sedan 2007.

Det var ett positivt besked kollegorna i riksdagens socialförsäkringsutskott gav igår på DN Debatt om förändringarna i sjukförsäkringen. En mycket viktig del är ekonmiska stödet för de sk. nollklassade. Men en annan mycket viktig del är betoningen och vilkten av fungerande rehabiliteringsinsatser. Detta har jag förordat länge och jag menar att detta bara måste fungera om man ska kunna tillämpa reformen fullt ut, dvs striktare bedömningar och tidsgränser. Jag vill ha tidsgränser, jag vill att Försäkringskassan ska återkommande följa upp och bedöma arbetsförmågan. Men både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen måste ha resurser för rehabilitering. Enskilda ska kunna erbjudas stöd och program av Arbetsförmedlingen, det är en viktig del i reformen – det är ett bra sätt att se möjligheterna och sedan hjälpa människor ut i arbete eller tillbaka till den gamla arbetsplatsen. MEN när det konstateras att man inte ska vara på Arbetsförmedlingen på grund av att man är för sjuk (detta ska förstås läkare intyga) – då ska man kunna få rehablitering av Försäkringskassan och om  man inte har någon arbetsförmåga måste man prövas igen för sjukpenning. Den nya reformen som trädde ikraft 2008 men diskussionerna började i december 2009 är i grunden bra. Vi ska inte tillbaka till den tid när Socialdemokraterna gömde undan människor i olika program och där unga förtidspensionerades oavsett om de hade arbetsförmåga eller inte. Sjukförsäkringen är en ekonmisk trygghet för de som faktiskt är sjuka och inga andra. Denna utmaning är stor och handläggarna tillsammans med läkarna har ett stort ansvar. Nu utvidgar alliansen bedömningsgrunderna och man kan göra undantag från vissa tidsgränser om det absolut visar sig att man inte har en arbetsförmåga.

Det som är viktgt är att inte glömma bort att förr så frågade man inte enskilda om de ville tillbaka. Om de kunde gå tillbaka till ett arbete delvis eller med andra uppgifter. Myndigheterna erbjöd inte en rehabilitering värd namnet och det ledde till ett stort utanförskap, passivisierng där man levde på sjukpenning. Detta är skillnaden i synen mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet och alliansen i denna fråga.

Idag medverkade jag i egenskap av riksdagsledamot och initiativtagare till riksdagens nätverk för romska frågor vid Romska Kulturcentrets firande av 8 april vid Kungsträdgården i Stockholm. Även integrationsminister Erik Ullenhag (fp) medverkade. Med anledning av denna dag skriver jag också om romernas situation och de utmaningar vi har i Västerås till exempel på VLT debatt.  I mitt anförande i Stockholm betonade jag vikten av att fler politiker tar sitt ansvar och gör konkreta saker- i dialog och tillsammans med romer. Jag framförde också åsikten att det är mycket positivt att vi kommit så pass långt att frågan är uppe på agendan och att det beror på romernas mångåriga kamp för sina frågor och först nu kan jag känna att frågan tas på allvar och att allt fler börjar inser att vi måste göra ett antal saker för att bryta romernas utanförskap. I detta arbete har förstås också romerna ett stort ansvar att driva sina frågor och att samhället och politikerna tar tagi frågan på allvar.

Även Svenska Dagbladet hade idag ett mycket fint reportage idag om romerna.

I Sveriges riksdag arbetar jag i utbildningsutskottet, men också i justiteutskottet där vi bland annat har ansvar för polisväsendet, domstolarna, kriminalvården men också att vi har en bra säkerhetspolis som kan förebygga brottslighet och terrorism riktat mot Sverige. Denna debatt har naturligt blossat upp sedan den 11 december 2010 då Taimour Abdelwahab försökte spränga sig själv till döds och döda så många förbipasserande som möjlighet i centrala Stockholm. Det misslyckade självmordsattentatet krävde i detta fall hans liv, men tack och lov utlöstes inte hans sprängladdningar som han preparerat för att skada andra.

Orsaken till varför en ung kille spränger sig i luften kan man finna många orsaker till, det som anges i media behöver inte alltid vara sanningen, men de krafter som velat ta på sig dådet pekar dels på konstnären Lars Vilks teckningar över profeten Muhammed som rondellhund men också det svenska engagemanget i Afghanistan. Många exprter försöker också finna kopplingar till ett slags utanförskap som leder till att en person radikalieras och begår den här typen av brott. Jag delar oron att utanförskap och marginalisering, i kombination med arbetslöshet, låg utbildning och en känsla att man saknar framtidstro kan leda in personer i radikala grupperingar, exempelvis radikal islamism. Men i flera fall har vi sett att det är högutbildade personer som begår dessa brott.

När det gäller kopplingen till Lars Vilks och Sverige är det många människor i Sverige som undrar hur vi helt plötsligt överhuvudtaget kan utsättas för detta. Sverige är ett av de länder som länge tagit ett solidariskt ansvar för att hjälpa människor på flykt från krig och konflikter, man har erbjudits skydd och en ny chans i livet. Men det finns delar i vår demokrati vår mötesfrihet, rätten att uttrycka oss i bilder och i texter och vår yttrandefrihet som provocerar radikala krafter – nu läser vi återigen (Svenska Dagbladet) att Sverige omnämns i sammanhang där extremister och terrorister vill hota och skapa rädsla. Sverige ska förstås ta hot av denna karaktär på allvar, det är absolut viktigt att vi politiker ger våra brottsbekämpande myndigheter de insterument som behövs för att upptäcka och förebygga brott mot Sverige. Det som hände i december får inte hända igen, Svenska Dagbladet skriver idag om SÄPOs möjligheter.

Sverige måste samtidigt stå upp för en tolerans men inte mot de krafter som vill skada politiker, journalister eller för den delen konstnärer som utifrån vår demokrati bidrar till opinion, debatt. Demokrati kan provocera men det som inträffat kan dels leda till att människor tystas och att rädslan ökar. Det är vår uppgift att försvara vår demokrati samtdigt som vi ska verka för tolerans i samhället.

Frågan om romernas situation i Italien väckte många känslor och hur regeringen där behandlade minoriteterna, sedan kom Bulgarien och Rumänien. Nu har turen kommit till Frankrike, presidenten tar i med hårdhanskarna direkt och har beordrat rivning av läger och platser där romer bor. Jag delar fullt behovet av att det ska råda ordning och reda och att staten ska vidta åtgärder mot brottslingar eller grov kriminalitet. Följer man inte landets lagar i vissa avseenden så ska man få en chans i domstol och därefter få sitt straff, eller om franska regler tillåter, utvisas till sitt ”ursprungsland”. Men hanteringen och tonen i hela frågan kring romerna är skrämmande och skamligt för Europa och speciellt när det är länder inom den europeiska unionen som bedriver denna jakt på minoriteterna. Uppenbarligen har inte de fina paragraferna och texterna så stor betydelse i EU när det kommer till minoriteter. Kärnan i EU:s dokument är fred med varandra, samarbete, fri rörlighet. Begår någon brott i Sverige eller i ett annat EU-land så måste det hanteras på ett rättsäkert sätt.

Sverige måste protestera, i detta fall EU-minister Birgitta Ohlsson och utrikesminister Carl Bildt, det finns demokratiska värderingar som vi har till uppgift att beskydda. I Sverige rapporteras också idag i bl.a. Dagens Nyheter om hur man hanterar romer som tigger, även här visar det att myndigheter agerar och tillmäpar lagen på olika sätt. Frågan om romerna i Sverige och nu gäller det inte just resande i Europa, måste hanteras på ett mer ödmjukt sätt. Kommuerna är det viktigaste aktörerna för ytterst handlar det om bostad, egen försörjning och utbildning. Vår utmaning i Västerås är just utbildning och arbete, att få fler att klara skolan och minska andelen i bidragsberoende- det är möjligt för romerna vill inte leva på bidrag men det vill heller inte bli diskriminerade. Samhället och vi politiker har ett stort ansvar att hjälpa till att arbeta bort fördomarna och öka kunskaperna kring villkoren för romerna först då kan vi lösa de samhällasproblem som finns, inte fatta fler lagar som ökar intoleransen i samhället.