När valresultatet fastställdes i Valmyndighetens protokoll kunde vi konstatera att Sverigedemokraterna är de stora vinnarna sett till antal nya mandat i Sveriges riksdag. När den nya minoritetsregeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterades för riksdagen återfanns inte integrationsministerposten. Socialdemokraterna menar att frågan är så pass viktig att alla i regeringen ska arbeta med frågan. Min erfarenhet är att effekten kommer bli precis tvärtom. Valresultatet behöver en mogen, vital integrationspolitisk debatt. Det är hög tid för partier till vänster och höger om oss att bidra i en för Sveriges avgörande tid. Att slopa integrationsministerposten visar bara att regeringen och i synnerhet Socialdemokraterna helt kapitulerat i den fråga där vi har störst utmaningar vid sidan av jobb-och skolfrågan. Integration handlar om mycket, det gäller bostäder, skola, barnomsorg, vuxenutbildning, kommunikationer, samhällsinformation och myndighetssamverkan mellan kommuner, landsting mfl. När kommunalråden saknar en strategi, eller politisk vilja och inte satsar på dessa centrala delar krävs det en regional motor där politiker, länsstyrelsen i samverkan med statliga Migrationsverket och Arbetsförmedlingen kan lösa ut flera knutar.

När det arbetet inte prioriteras krävs det en integrationsminister i regeringen som driver på, opinionsbildar, stöttar och påverkar så att de intentioner och mål som riksdag och regering satt upp faktiskt får genomslag i hela landet. Trots allt har riksdagen och regeringen det yttersta ansvaret för Sveriges asyl-och integrationspolitik. När frågan om polisens romaregister briserade hade integrationsministern tillsammans med justitieministern en viktig roll i dialogen med romska företrädare. När det gäller kommunernas arbete med nyanlända och de väldigt komplexa problem som kan uppstå kan integrationsministern agera en viktig medlare mellan regeringen, länen och de olika kommunerna. En integrationsminister är också en vakthund som ska utgöra garanten för att Sverige faktiskt ser de utmaningar som läggs på kommuner, regioner och myndigheter för att bedöma vilka statliga insatser som behöver genomföras inte minst när vi vet att flera tekniska och praktiska delar lätt hamnar mellan stolarna exempelvis mellan Migrationsverket och Arbetsförmedlingen respektive landets länsstyrelser. I regeringen hanterat olika statsråd dessa myndigheter-därför är integrationsministern en viktig samordnare av frågorna i regeringen. Ministern är också viktig som naturlig kanal in i regeringen när det gäller de nationella minoriteterna, det civila samhället och även religiösa trossamfunden. Det gäller också det viktiga arbete som i vardagen ligger på kommunala politiker men där också regeringen har en roll och det är alla ungdomar ute i städerna och förorterna, alla de som glöms bort och av olika anledningar lever i ett utanförskap. Visst är utbildning och arbete det viktigaste mot utanförskapet- det har alltid varit Folkpartiets linje- det gäller även integrationspolitiken. Men det betyder inte att regeringen bara slopar posten och smetar ut ansvaret på hela regeringen. Flera partier har omedvetet eller medvetet valt att inte diskutera integrationspolitiken vilket vi från Folkpartiet starkt beklagar. När Socialdemokraterna nu skippar integrationsministern bekräftas dessvärre denna farliga strutspolitik.

Roger Haddad (fp)
Riksdagsledamot och talesperson arbetsmarknad/integration

Hundra skillnader mellan Fp och M

#4 Val av ny kommissionär för Malta

Denna punkt var inte planerad att ingå i Hundra skillnader…men det är beklagligt att Europaparlamentet idag kunde godkänna Maltas nya kandidat som kommssionär för hälsofrågor, Tonio Borg. Den förre fick gå efter mutanklagelser. Valet idag kunde ske trots att den socialdemokratiska EP-gruppen röstade emot och att många liberaler gjorde detsamma, bl.a. kollegan Cecilia Wikström från Uppsala. Borg kunde väljas ändå med stöd av de konservativa rösterna, där ingår även M och Kd från Sverige.

I det senaste amerikanska valet fick inte bara Obama fyra år till i Vita Huset, utan ett antal ärkekonservativa senatorer slogs ut i valet av mer liberalt sinnade, inte minst när det gäller synen på abort och i jämställdhetsfrågor. Europa upplever just nu inte en högervind i form av ökad rasism och främlingsfientlighet som i Ungern och hetsjakt på romerna, Europas största minoritet. Utöver detta väljs nu en kvinnofientlig politiker in i den europeiska eliten med stor makt att sätta dagordningen utifrån hans värdekonservativa uppfattning. Europa skulle behöva fler liberaler inte bakåsträvare.

Folkpartiets EP-ledamöter har kritisierat Maltas kandidat utifrån att han inte representerar de värderingar och åsikter som passar in i ett modernt och liberalt Europa, dels i synen på HBT-frågor, men också i sitt starka abortmotstånd. Helt rätt anser flera kritiska EP-parlamentariker att det synnerligen är olyckligt att Maltas kandidat ges portföljen med ansvar för hälsofrågor. En kompromiss kunde möjligen ha varit ett annat ansvarsområde.

Liberala kandidater röstade emot, men de konservativa röstade för, frågan är varför? Vi får se hur kommissionären kommer att klara sig och hur processen kommer att landa efter dagens beslut som jag beklagar.

Det är något som händer i Burma, helt klart. Fredpristagaren Aung San Suu Kyi får vistas ute, ha politiska möten, ta emot utländska gäster (ex USA:s utrikesminster Hillary Clinton) och nu senast ställa upp i ett politisk fyllnadsval. Detta för första gången sedan valet 1990. Denna utveckling är fantastisk. Militärjuntan har tagit på sig kostymer, men det är samma personer och juntans eget parti förfogar, trots NLDs vinst i fyllnadsvalet 40 av 45 platser, har de en förkrossande majoritet med sina 80% av parlamentets stolar. Detta får vi inte blunda för. För det första är det endast ett fykllnadsval till vissa platser, för det andra finns systemet kvar med vikta platser till vissa grupperingar och presidenten. Detta är inte okej. Sverige och EU måste hålla kvar sanktionerna mot regimen i Burma. Det finns flera andra sätt att genom dioplomati och politisk dialog lätta på trycket. Men att som vissa EU-länder redan idag öppna upp för att lyfta sanktionerna vore att ropa hej för tidigt. Storbritannien hoppas jag fortfarande att vi kan samarbeta med. Frankrike har aldrig helhjärtat stöttat den demokratiska oppositionen. Det som bekymrar mig är att länder som Nederländerna och Tyskland börja svaja i sitt ställningstagande. Att en demokratiseringsprocess är påbörjad är positivt, men det är just en process och med tanke på det politiska klimatet i Burma för politiker och journalister samt det angiverisystem som finns i landet hoppas jag att Europa agerar med eftertanke.

Burma har haft en militärdiktatur sedan 1962. Trots det senaste årets händelser är det långt ifrån tillräckligt utifrån det lidande och den fattigdom som råder för att inte tala om de politiska fri-och rättigheterna som ännu inte kan anses respekteras av regimen.

Sverige måste stå för en konsekvent politik och tillsammans med andra Burmavänner inom EU stå fast vi en tuff linje. Det kommer en dag när sanktionerna behöver lyftas, men det kan inte enbart basera sig på ett fyllnadsval som skedde i söndags. Nu är det tid att analysera valresultatets och vad det innebär i praktiken för oppositionsledaren Aung San Suu Kyi och hennes faktiska möjligheter att bedriva en aktiv oppositionspolitik i Burma, resa utomlands, ta emot gäster, hålla politiska möten i Burma etc.

DN rapporterar om valet i söndags, så också SR.

Det är oroande att en kommunistdiktatur och en korrupt statsledning som styr Ryssland genom sina veton i FN:s säkerhetsråd kan blockera en insats i Syrien. I DN kritiseras detta av självaste generalsekreteraren Ban Ki Moon. Tyvärr är detta inget nytt, man har agerat på ungefär samma sätt när världen krävt insatser och en humanitär intervention för att störra demokratirörelsen i Burma som SVT också för första gången på länge rapporterade inifrån genom korrespondenten Bengt Norborg. Ett bra inslag som delvis ger positiva tongångar från den sittande militärjuntan. Val ska hållas snart (fyllnadsval) och Aung San Suu Kyi kommer att ställa upp. Det är dock inte FNs förtjänst eftersom tidigare påtryckningar också blockerats av Kina främst genom sitt veto.

Nu till Syrien där tusentals människor dödats sedan oroligheterna bröt ut på allvar. Arabförbundet försöker ta tag i frågan igen för att på olika sätt vara närvarande på plats och rapportera, men också utöva diplomatiska påtryckningar. Min bedömning är att detta inte kommer att hjälpa ett dugg. Kina och Ryssland har stora ekonomiska, politiska och militära intressen i området och kommer inte att ge sig lätt. Det finns säkert också andra tunga aktörer som skulle göra mer men som just nu är återhållsamma. Men den syriska regimen är väl institutionaliserad och styr i hela samhället, de demokratiska krafterna möter ett mycket starkt motstånd. Samtidigt pågår förföljelser av både oppositonella och militärer som hoppar av. Media får inte ens tillträde och de som är inne i landet förföljs av den beryktade Mukhabarat, underrättelsetjänsten som exakt påminner om det angiverisystem som under årtioenden byggts upp i Burma under den 50-åriga diktatur som funnits där. Burma och Syrien har båda en diktatur baserad på socialitistika principer, förföljer medborgare, låser in oppositonella och regimkritiker och har ingen öppenhet för media.

EU borde vara tuffare, Sverige borde också agera gentemot Syrien. Dess ambassadör i Sverige sa så sent som igår i kvällens Aktuellt (SVT) att han avfärdade allt med att det är en medial ensidig rapportering och att de som dömer regimens agerande endast tagit ställning utifrån västvärldens mediabild. Ambassadören sa också att de behöver skydda reportrarna och därför får de inte resa fritt och rapportera fritt, till DN säger Atieh att regeringen är oskyldig. Inte konstigt, så fungerar det i en enpartidiktatur.

Så har turen kommit till Syrien, granne med bl.a. Libanon och Israel. Det satt långt inne för arabvärldens ledare innan man började fördöma och aktivt skicka diplomater till Damaskus för att på plats ta avstånd från det som regimen gör. Men när en ledare, oavsett parti eller religion, tar till alla militära och icke-militära medel mot den egna civila befolkningen, då har man noll legitimitet kvar och då förtjänar man varken det egna folkets stöd eller omvärldens erkännande. Tyvärr har det under lång tid pyrt under ytan i Syrien och regimen där har under år av stöd från Iran och genom direkta och indirekta operationer med hjälp av Hizbollah i Libanon kunnat agera och göra som Assadregimen vill. Man har alltid haft och har fortfarande intressen i Libanon, men nu har man kommit till en punkt där landets egna befolkning säger ifrån. Det är bra att FNs säkerhetsråd och numera Arabförbundet tagit bladet ur munne och tar avstånd från det som händer. Flera länder har kallat hem sina ambassadörer – jag tycker det är bra att kalla hem för konsultationer, men jag tycker inte i dagsläget att det är motiverat att helt kalla hem Sveriges ambassadör i Damaskus. Diplomatisk närvaro är viktig utifrån flera asopekter. Men detta är en fråga som vi får bedöma från dag till dag. Omvärldens ögon är nu främst på Libyen och Syrien, det är bra.

Efter tre veckors kombinerad ledighet med ett 25-tal politiska besök och möten i Libanons huvudstad Beirut är jag åter hemma i Västerås och Sverige. Det finns väldigt mycket att skriva om och erfarenheter som man tar med sig från alla de människor som man mött under vistelsen där nere. Libanon befinner sig just nu i en oklar politisk situatkion inrikespolitiskt, omgiven av ett Mellanöstern som bokstavligen kokar: Syrien och demonstrationerna där, Egypten, Libyen och Jemen. Jag hoppas innerligt att det relativt lugna stabila läget som ändå finns i Libanon kvarstår och att alla politiker och religiiösa grupperingar tänker på det libanesiska folket och upprätthåller det öppna samhälle som Libanon lyckats utveckla inte minst efter Syriens uttåg 2005. Den sittande regeringen har dock starka kopplingar till Iran och Syrien i och med att Hizbollah stärkt sitt grepp om den nya regeringen, detta oroar mig väldigt mycket och därför är det viktigare än någonsin för Sverige och EU att hålla Libanon uppe på agendan och inte enbart fokuserar på Libyen. Libanon-Syrien-Israel/Palestinafrågan förtjänar ännu mer uppmärksamhet från svensk sida för att vi ska kunna bidra på olika sätt.

Hemma igen i Sverige innebär också genomgång av svenska nyheter och beskedet om ambassadnedläggningarna välkomnar jag. Men det är inte första gången Socialdemokraterna ställer en massa krav för att några månader senare låtsats som att de ställer helt andra krav på regeringen för att rädda det ena eller det andra. Ett sådant agerande av det största oppositionspartiet Socialdemokraterna är inte trovärdigt, speciellt med tanke på att det i båda fallen har handlat om Sveriges utrikespolitik. Det känns bra att Folkpartiet i båda fallen – Libyen och ambassaderna tydligt tagit ställning för att bevara och bidra med vår närvaro.

Kom igår kväll tillbaka från Haag, Nederländernas administrativa huvudstad som huserar både kungahuset, parlamentet och samtliga departement. De utländska ambassaderna finns också i Haag och flera tunga FN-instanser inom juridikens område. På plats på måndag kväll hade jag överläggningar med Sveriges ambassadör sedan septemeber 2010, Håkan Elmersjö. Ambassadören gav en intressant historik om det politiska läget och de senaste 2-3 valen och vilka viktiga politiska frågor som dominerat holländsk politik.

Under tisdagen besökte jag Twede Kamer som är det nederländska parlamentet med sina 150 ledamöter (på 16,6 miljoner invånare). Minoritetsregeringen består av VVD och CDA med ett sk. toleransstöd av Geert Wilders PVV.

Jag hade några möte med företrädare för regeringspartiet VVD om integration, ekonomi och utbilding och mycket bra möten med vårt egentliga systerparti vill jag påstå, oppotionspartiet D66 som i det senaste valet ökade från 3 mandat till 10 mandat. D66 har tidigare haft ett starkare stöd men först nu har man lyckats återhämta sig i holländsk politik. Det blev mycket fokus kring de frågor jag arbetar mest med: skola och integration.

Nederländerna har en intressant inrikespoltisk situation med tanke på det parlamentariska läget. Intressant är också hur mycket frågan om asyl, migration och integration tagit och tar plats i debatten. Jag hoppas för svensk del att Folkpartiet liberalerna fortsatt ska debattera denna viktiga fråga, utmana de mörka krafter som finns i svensk politik och vara väldigt tydliga med våra lösningar och våra budskap.