Svar på Björn Wimans inlägg om betygssystemet i Dagens Nyheter 6-7/6- 2015

Kulturchefen på Dagens Nyheter skriver ett intressant inlägg om skolan, det passar bra en vecka innan grundskolorna samlas för skolavslutningar, eleverna får betyg numera från årskurs sex och särskilt viktigt är de kuvert som utdelas till niorna. Det slutbetyget påverkar väldigt mycket vilka skolor och program man sedan kan komma in på gymnasieskolan. Betygssystemet har debatterats länge, men det som debatterats mest har ju varit betyg eller inte betyg och om det ska ges från årskurs sex. Efter decennier av debatt beslutade riksdagen att införa tidigare betyg som avstämning och underlag för insatser i god tid innan eleverna lämnar grundskolan för vidare studier på gymnasiet. Wiman refererar till exempel där elever anser att det är mycket tuffare att erhålla de högsta betygen. Man kan också läsa att om eleven har en dålig dag så är det i princip kört. Detta är en mycket förenklad summering av skolpolitiken. Svenska elever har generellt sett flera och återkommande möjligheter i svensk skola. Det har till och med varit och är fortfarande en kultur att man hellre skickar elever vidare till nästa stadium i grundskolan eller från grundskolan till gymnasieskolan, oavsett om du uppnått målen i läroplanen eller inte. Undantag finns, det finns förstås elever som får gå om ett år, det är vanligt i de lägre årskurserna, men ju högre upp i grundskolan desto mer vanligt är det att skolan släpper eleven vidare. Detta i sig skapar en låt-gå-mentalitet i kunskapsuppdraget som inte alltid är till gagn för eleven. När det gäller betygssystemet så stämmer det att det idag ställs högre krav och att fler moment beaktas när betyg ska sättas. Betyg baserar sig på flera indikatorer prestation på prov, muntligt, på nationella prov etc.

Läraren gör en bedömning och sätter betyg. Jag är medveten om att det finns synpunkter på det nya betygssystemet. Men det gamla var inte bättre. Det systemet var generös i den meningen att det skapades rättvisa åt andra hållet- elever som knappt uppnådde godkänd nivå fick godkänt i alla fall. Elever som bara saknade lite för ett Väl godkänt kunde få ett så kallat G plus. Det skapades i skolkorridorerna där lärarna satt med sina kalendrar och hade betygssamtal en informell betygsskala som egentligen inte finns. Det finns inget som hette G minus eller VG plus.

Det nya betygssystemet är en anpassning till verkligheten. Den ska underlätta lärarnas bedömning och ge de en bredare skala att tillämpa när man bedömer elevernas prestationer och kunskapsmål. Parallellt så skärptes kraven för att få de högre betygen. Dagligen kommer det studier, nationella som internationella, som påminner om vikten av att ställa högre krav, eller som det heter på skolpolitiska, lärarna och skolan måste ha högre förväntningar på eleverna i svensk skola. Jag delar den analysen.

Det Björn Wiman också helt glömmer bort eller inte känner till- är glädjebetygen. De förekom definitivt i det gamla systemet och de förekommer nog även i det nya systemet. Det var verkligen en utslagsningsfaktor för elever, inte minst de elever som hade det väldigt svårt i skolan. De fick visserligen ett godkänt, men tidigt kunde vi med lokala uppföljningar och jämförelser i min hemkommun Västerås – upptäcka differensen mellan det betyg de hade med sig i slutbetyget och de resultat man uppnådde i A-kursen på gymnasiet. Denna grupp elever försvinner helt i skoldebattten -för att på papper är de formellt godkända och därmed behöriga till gymnasiets nationella program. Fakta är att dessa elever slås ut direkt och av de som stannar kvar så har de svårt efter tre eller fyra år att få ett slutbetyg från gymnasieskolan som är fullständig. Dessutom är det så att elever med godkända resultat från grundskolan inte prioriteras i gymnasiet, även om de behöver stöd och specialresurser. Skolor och kommuner tvingas självklart prioritera de som faktiskt kommer till gymnasieskolan utan behörighet att antas. Det gamla betygssystemet ledde till att elever fick felaktiga betyg som sedan slog ut de i gymnasiet. Det är svårare idag i grundskolan, därför är återkommande uppföljning och omdömen av kunskapsmålen viktiga. Skolan och lärarna kan då tidigt i kedjan erbjuda extra stöd, det är också idag väldigt vanligt med lovskolor och sommarskolor även om jag anser att detta ska skötas i ordinarie verksamhet. Men ska det fungera krävs större satsning på behöriga lärare och speciallärare.

Roger Haddad (fp), Riksdagsledamot i Utbildningsutskottet
Kommunalråd för utbildning/arbetsmarknad i Västerås 2006-2010

Annonser

Har de senaste dagarna ägnat mig dels år skolfrågorna, dels åt romska frågor som jag också arbetar med. Men jag lyssnade idag på ett inslag i Sveriges Radio Västmanland om skolavslutningar och kyrkorna. En återkommande debatt inför varke avslutning och varje år är det en debatt antingen mellan elever och skolledning eller mellan föräldrarna och skolledningen huruvida man ska avsluta med att fira på det ena eller andra stället.

Denna gång är det en skola i Surahammars kommun, enligt inslaget vill skolan vara i kyrkans lokaler, men som ett krav vill man inte ha med prästerna som arbetar i kyrkan. Visserligen är det dem två partnerna som kan komma överens om sådana detaljer. Men när skolan har det som ett krav för att vara där så har jag förståelse om kyrkan blir lite irriterade.

Det har funnits en märklig debatt om skolavslutningarna och att de inte alls ska få ske i religiösa sammanhang, ex kyrkor. Men det är en extrem åsikt att helt försöka radera ut alla traditoner som en avslutning innebär i Sverige med sånger, psalmer och andra typer av kulturella inslag som är en vktig del att bevara anser jag. Det är sant att ingen ska tvingas på något religiöst, det är också helt okej att utebli om man absolut inte kan tänka sig gå in i en kyrka. Men sådana saker har jag aldrig hört tals om under min tid som skolpolitiker i Västerås 2002-2010 och numera skolpolitiker på nationell nivå.

Tvärtom svenska elever och ungdomar får del av olika aspekter i religionsämnet, man besöker kyrkor, moskéer och synagoger och lär sig saker och lär sig tolerans och att respektera varandra. Låt mig jämföra Libanon där jag kommer ifrån. Om muslimer besöker en kyrka eller kristna en moské så visar man sin stora respekt och av artighet så visar man sin vördnad när man är på besök i de församlingarna. Det upplevs varken som provocerande eller så att man är i en kyrka eller en moské.

Den svenska debatten riskerar att hamna helt fel om vi ska börja förbjuda avslutningar i kyrkan utifrån en slags rädsla att vissa elever inte tillhör en viss religion. Utgångspunkten borde vara en annan- att det handlar om tradition och kultur, att det inte handlar om religiös indoktinering att sjunga Idas sommarvisa och ha en avslutning i en kyrka.