Visst är det en resa flera partier i Sveriges riksdag gjort ref i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter när det vågar diskutera frågor kring religon och politik och kring konkreta symboliska saker som slöja, burka etc och de konflikter som uppstår mellan religionsfrihet och det vi är vana vid i Sverige. Jag stöttar fullt ut ståndpunkten att förskolelärare inte ska ha en burka täckt för ansiktet, men slöja ska vi inte förbjuda. I Storbritannien har man för länge sedan löst dessa frågor på ett bra sätt och det manifesteras bäst genom de manliga sikherna som exempelvis kör buss eller arbetar i tunnelbanan. Här i Sverige har en kvinnlig studerande till förskolelärare fått symbolisera burkans vara eller icke vara i Sverige. Om Alia vill ha den hemma eller när hon handlar på ICA ska ingen av oss politiker lägga oss i det. Men vill hon studera och praktisera på ett dagis och sedan få arbete på något av våra förskolor är mitt krav att burkan ersätts med en slöja om hon önskar täcka håret. Det är en bra kompromiss där båda parter kan känna sig nöjda.

Mona Sahlin lyfter frågan i debatten med Reinfeldt – jag tror att hon har inspirerats av Nalin Pekgul eller kanske till och med tvingats börja lyfta upp dessa känsliga frågor för att markera mot sk. radikal islamism som man kan se embyon av i förorterna till Stockholm och som bl.a. Nalin Pekgul försöker uppmärksamma och bekämpa. Det tycker jag är bra. Det är bra att Nyamko Sabuni (fp), kanske den politiker som främst försökt lyfta dessa frågor nu också fått de andra partierna inse att dessa frågor är viktiga att ta tag i.

Folkpartiet liberalerna lyfte dessa frågor redan inför 2002 års valrörelse och vi introducerade begreppet utanförskapets karta där vi inte fokuserade på religion direkt. Men vi lyfte fram områden som hade det tufft inom skola, valdeltagande, delaktighet, bostadssegregation, försörjninsstöd etc. Oavsett vilka människor som bor i dessa områden eller vilken religion man bekänner sig till. Det de har gemensamt är att de bor i ett geografiskt område där det finns utmaningar som samhället och människorna i området ska få stöttning med att lösa. I många fall sammanfaller det förstås med en misslyckad svensk integrationspolitik och därför landar man så småningom i invandrarfrågan och även religionsfrågan och hur den kan påverka stadsdelar i segregerade områden där föreningar, församlingar etc kan få stor betydelse när människor, inte minst unga känner en frustration och en håglöshet över att befinna sig i ett utanförskap utan arbete.

Det jag tycker är viktigt det är diskussionen kring utanförskapet precis som 2002 års valrörelse men också jobbfrågan. Sahlin verkar desperat jaga efter godisfrågor i valet för att flytta fokus och slippa besvara den viktigaste frågan av alla som väljarna vill ha reda på förr eller senare- men gärna innan valet i september och det är socialdemokraternas alternativa jobbpolitik som dessutom ska presenteras tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. Hur blir det med A-kassan, vilken ansats kommer Sahlin att ha i skattefrågan, kring arbetsgivaravgifterna, generellt kring bolagsskatterna etc. Så småningom kommer det nog besked, de rödgröna är skyldiga att redovisa ett alternativ under april-maj månad om de ska leva upp till allianskonceptet de rödgröna.

Annonser

Idag skriver Svenska Dagbladet om ett viktigt ämne som inte många velat diskutera men som vi måste diskutera och det är radikalisering i våra förorter i de större städerna. Integrations-och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) beställde en rapport för ett år sedan kring dessa frågeställningar av Försvarshögskolan. Rapporten som presenterades under 2009 väckte en del uppmärksamhet men också kritik. Idag tas denna fråga upp vid försvarskonferensen i Sälen och det visar på att det är en utmaning i vår demokrati, att det finns en liten men stark och aktiv grupp, i detta fall med koppling till radikal islamism som inte accepterar eller respekterar svensk lagstiftning eller delar värderingar som jämställdhet etc. Denna grupp radikala har också angripit och varit hotfulla mot andra invandrargrupper i förorterna och detta är viktigt att diskutera och stötta de invandrare och andra människor som vill leva i fred i Sverige i våra städer utan att förknippas eller tvingas in en struktur baserad på religion som många människor flytt ifrån en gång i tiden. Jag tycker det är bra att Nyamko Sabuni och Nalin Pekgul står upp för demokratiska idealen och diskuterar detta på försvarskonferensen.

Som kommunpolitiker tycker jag att det är viktigt att vi fortsätter arbeta med våra utanförskapsområden och erkänna att de finns. Det är viktigt att aktivt arbeta med stadsdelsutveckling, arbeta för trygga stadsdelar ex med närpoliserna och skolorna i området men också dialogmöten med föreningslivet i området för att förebygga den här typen av slutna föreningar som inbjuder unga arbetslösa eller unga utanför samhället (av olika skäl) till att lockas in i radikala kretsar.

Följer ett inslag på Rapport om regeringens jämställdhetsbonus som infördes för att skapa flera ekonomiska incitament, inte minst för pappor att ta ut en större del av sin ledighet. En kartläggning som gjorts visar att bonusen inte fått det genomslag som förväntats, medias slutsats blir därför att jämställdhetsbonusen är en slags flopp. Jag delar jämställdhetsminister Nyamko Sabunis kommentar att det är för tidigt att döma ut denna reform som trots allt är viktig för att öka jämställdhetspolitiken. Jag jämför medias rapportering när vi införde gymnasiala lärlingsutbildningar hösten 2008, deras tes var snabbt att eleverna inte lockades av detta. Faktum är att vi har drygt 200-300 platser i kommunal och fristående gymnasieskola och på de kommunala har man valt att skriva in eleven först på ett vanligt yrkesprogram under hösten och sedan vårterminen får elev välja om man vill gå lärlingsspåret eller inte, dessutom var informationen till eleverna ute väldigt sent. Reformen som sådant tror jag väldigt mycket på, inte minst för att förebygga ungdomsarbetslösheten i Sverige. Jämställdhetsbonusen kan bli bra, men regeringen måste göra det mycket enklare att få information, enklare att fylla i blanketterna och marknadsföra reformen ytterligare på olika sätt. Ökar detta inte pappornas uttag av föräldraledigheten måste man över konstruktionen.

Jag välkomnar regeringens och Nyamko Sabunis proposition som läggs idag där huvudansvaret för statens integrationspolitik överförs från kommunerna till Arbetsförmedlingen. Jag har i Västerås verkat för och delvis lyckats föra över delar av detta uppdrag från socialtjänsten till pedagogiska nämndernas stab som också har anavsar för arbetsmarknadspolitiken efter ett förslag från folkpartiet. Sedan 1 januari 2008 har min nämnd ansvar för både utbildning, vuxenutbildning, men också hela sfi-ansvaret (inkluderat flyktingar) samt arbetsmarknadsinsatser.

Kommunerna har haft ett frivilligt uppdrag att bedriva ”integrationspolitik” eller introduktion för nyanlända. Men i praktiken har alla kommuner någon slags verksamhet på uppdrag av staten. Sedan har det vissa år varit ett bekymmer att staten inte täckt kommunernas utgifter för att upprätthålla en god och effektiv introduktion av de nyanlända med konsekvensen att kvaliteten på insatser, utbildning, praktik etc varierat kraftigt beroende på vilken kommun man råkar bosätta sig i. Vi bedriver heldagsverksamhet för nyanlända flyktingar som invandrare. Vi ställer krav på deltagande inom SFI som ska bestå av både språkstudier och praktik. Men vissa kommuner erbjuder endast 2 timmar och sedan har man ingen sysselsättning eller språkinsatser. Detta upplägg är inget bra och riskerar att passivisera den enskilde istället för att snabbt sätta in en indivuduell plan som underlättar för personer att ta steget ut i arbete. Svenska Dagbladet skriver idag att regeringens planer får kritik och att Arbetsförmedlingen tidigare misslyckats i sitt uppdrag. Det stämmer. Men nu har vi en regering som omorganiserat Arbetsförmedlingens uppdrag och även om man nu får ansvaret för etableringen av nyanlända kommer kommunerna fortsatt att ha ett stort ansvar inom skola, bostad, barnomsorg mm för integrationen och introduktionen av de nyanlända. Det viktigaste bidraget är att vi förtydligar våra förväntningar att det är arbetslinjen som gäller för alla för att alla människor kan bidra. Integrationspolitik är ingen socialtjänstfråga, det handlar främst på utbildning och arbete. Det är liberal politik och därför vill jag ge detta en chans.

Ett av de viktigaste förslagen i partistyrelsens förslag till integrationsprogram var att lyfta upp behovet av en medborgarkurs för alla nyanläda, öka kvaliteten i svenskundervisningen men också samhällsinformation, värderingar etc. Kursen ska erbjudas alla, men om man ansöker om medborgarskap ska detta vara obligatoriskt. En annan viktig del i förslaget är att vi vill ha en flexibiltet i när man kan få medborgarskap, idag är tiden ungefär 5-6 år om man har god vandel, dvs inte begått några brott etc. När jag besökte Finland i förra veckan var det flera som kritiserade der finska systemet med att man måste vänta i 10 år och att detta också bidraget till ett politiskt utanförskap för många med invandrarbakgrund.

Med vårt förslag kan man ex bli medborgare efter 2 eller 3 år om man klarar av en medborgarkurs. Med röstsiffrorna 83-71 skriver Svenska Dagbladet, så föll vårt förslag. Jag tycker ändå att det var ett jämnt ställningstagande och att det ändå är många som tycker att detta är viktigt. Jag beklagar att landsmötet inte biträdde förslaget och anser att vi tappat ett effektivt och bra förslag. Om vi kritiserar socialdemokraternas passivitet och brist på konkreta förslag så tycker jag att det är ännu viktigare att vi i folkpartiet har bra förslag som vi kan genomföra nationellt. Jag kommer forsatt opinionsbilda för ett sådant införande i framtiden. Jag arbetar själv med dessa frågor och har sett hur socialdemokraternas kravlösa politik lett till att många nyanlända, inte minst kvinnor, fortfarande efter många år i Sverige varken lärt sig svenska språket eller ordnar ett arbete. Det är vår uppgift att se till att ge en bra utbildning och en medborgarkurs och att vi tidigt ställer krav så att man får bättre chanser i arbetslivet och en egen försörjning. Nyamko Sabuni har mitt starkaste stöd i denna fråga. I avvaktan på detta får vi forsätta effektivisera och kvalitetshöja intoduktionen av nyanlända på det lokala planet i form av förebyggande av bostadssegregation, krav på heldagsverksamhet, vikten av heldagsverksamhet med både språk och praktik samt att vi har bra skolor för barnen så att de klarar av skolan.

Sverige ska bedriva en generös asyl-och flyktingpolitik. Det är en viktig liberal utgångspunkt. Sverige tar också emot många flyktingar idag från bland annat Afghanistan, Somalia och Irak. Det som vi kommunpolitiker till och från diskuterat är behovet av att få en bättre fördelning av ansvaret i landet. Vissa kommuner, exempelvis Södertälje har länge haft en kfartig mottagning av flyktingar och nu ser man att man inte kan klara av ett mottagande med bibehållen kvalitet.

Jag tycker att det är viktgt att diskutera detta med kvalitet men också värdighet. Det är inte bra att erbjuda platser i allt för små lägenheter, inte heller en plats i en kommun där det kanske inte finns ett brett utbud av SFI-undervisning eller goda arbetsmarknadsutsikter, utan hög arbetslöshet. Västerås för också diskussioner nu med länets kommuner, länsstyrelsen och Migrationsverket om att få skriva ner avatlet som vi har. Inte för att vi inte vill ta vårt ansvar, men för att vi har bostadsbrist i kommunen och en ökande arbetslöshet, inte minst bland invandrare och ungdomar. Däremot kan vi erbjuda andra insatser inom arbetsmarknad, vi har ett mycket brett utbud av vuxenutbildning och svenska för invandrare. Vi vill ta vårt ansvar genom att utveckla ett samarbete med andra kommuner och där vi gemensamt tar ett ansvar för integrationskedjan – från bostad och barnomsorg till SFI och arbete.

Jag har till folkpartiets landsmöte i november motionerat om att staten ska tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar. Regeringen uttrycker detta med att införa en slags Pliktlag där en kommun inte ska kunna säga nej efter det att man försökt förhandla fram ett avtal initialt med länsstyrelsen. Jag tycker inte att detta är tillräckligt. Sveriges kommuner ska solidariskt ta ansvar för landets gemensamma asyl- och flyktingpolitik och där staten tar ett större ekonomiskt ansvar (vilket regeringen aviserat genom den sk Etableringslagen för nyanlända) samt att detta kan ske i bättre samverkan med flera kommuner. Om vi inte löser denna utmaning kommer vi dessvärre att få en fel debatt om huruvida vi ska ta emot flyktingar i Sverige. Jag vill att vi ska fortsätta ta vårt internationella ansvar för de männsikor som flyr konflikter i världen.