När valresultatet fastställdes i Valmyndighetens protokoll kunde vi konstatera att Sverigedemokraterna är de stora vinnarna sett till antal nya mandat i Sveriges riksdag. När den nya minoritetsregeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterades för riksdagen återfanns inte integrationsministerposten. Socialdemokraterna menar att frågan är så pass viktig att alla i regeringen ska arbeta med frågan. Min erfarenhet är att effekten kommer bli precis tvärtom. Valresultatet behöver en mogen, vital integrationspolitisk debatt. Det är hög tid för partier till vänster och höger om oss att bidra i en för Sveriges avgörande tid. Att slopa integrationsministerposten visar bara att regeringen och i synnerhet Socialdemokraterna helt kapitulerat i den fråga där vi har störst utmaningar vid sidan av jobb-och skolfrågan. Integration handlar om mycket, det gäller bostäder, skola, barnomsorg, vuxenutbildning, kommunikationer, samhällsinformation och myndighetssamverkan mellan kommuner, landsting mfl. När kommunalråden saknar en strategi, eller politisk vilja och inte satsar på dessa centrala delar krävs det en regional motor där politiker, länsstyrelsen i samverkan med statliga Migrationsverket och Arbetsförmedlingen kan lösa ut flera knutar.

När det arbetet inte prioriteras krävs det en integrationsminister i regeringen som driver på, opinionsbildar, stöttar och påverkar så att de intentioner och mål som riksdag och regering satt upp faktiskt får genomslag i hela landet. Trots allt har riksdagen och regeringen det yttersta ansvaret för Sveriges asyl-och integrationspolitik. När frågan om polisens romaregister briserade hade integrationsministern tillsammans med justitieministern en viktig roll i dialogen med romska företrädare. När det gäller kommunernas arbete med nyanlända och de väldigt komplexa problem som kan uppstå kan integrationsministern agera en viktig medlare mellan regeringen, länen och de olika kommunerna. En integrationsminister är också en vakthund som ska utgöra garanten för att Sverige faktiskt ser de utmaningar som läggs på kommuner, regioner och myndigheter för att bedöma vilka statliga insatser som behöver genomföras inte minst när vi vet att flera tekniska och praktiska delar lätt hamnar mellan stolarna exempelvis mellan Migrationsverket och Arbetsförmedlingen respektive landets länsstyrelser. I regeringen hanterat olika statsråd dessa myndigheter-därför är integrationsministern en viktig samordnare av frågorna i regeringen. Ministern är också viktig som naturlig kanal in i regeringen när det gäller de nationella minoriteterna, det civila samhället och även religiösa trossamfunden. Det gäller också det viktiga arbete som i vardagen ligger på kommunala politiker men där också regeringen har en roll och det är alla ungdomar ute i städerna och förorterna, alla de som glöms bort och av olika anledningar lever i ett utanförskap. Visst är utbildning och arbete det viktigaste mot utanförskapet- det har alltid varit Folkpartiets linje- det gäller även integrationspolitiken. Men det betyder inte att regeringen bara slopar posten och smetar ut ansvaret på hela regeringen. Flera partier har omedvetet eller medvetet valt att inte diskutera integrationspolitiken vilket vi från Folkpartiet starkt beklagar. När Socialdemokraterna nu skippar integrationsministern bekräftas dessvärre denna farliga strutspolitik.

Roger Haddad (fp)
Riksdagsledamot och talesperson arbetsmarknad/integration

Annonser

Folkpartiet går till val på att prioritera förskolan och skolan främst vid sidan av äldreomsorgen. Grunden för att vi ska kunna göra detta är tillväxt som gör att människor arbetar och bidrar till vår gemensamma välfärd. Miljöpartiets kongress har nyligen beslutat verka för ett hållbart samhälle som inte tar hänsyn till vikten av tillväxt. Miljöpartiet slår fast att barn i förskola ska ha rätt till ekologisk frukt, vi går till val på att främst minska de stora barngrupperna som ständigt ökat under tiden Miljöpartiet och de socialistiska partierna haft ansvaret i Västerås.

Folkpartiet står upp för rätten till valfrihet- det gäller hemtjänst, skola eller förskola. Västerås hemtjänst erbjuds i huvudsak av privata alternativ och idag finns omkring 60 enskilda förskolor med drygt 2 400 barn inskrivna. Vad innebär Miljöpartiets förslag att förbjuda vinst inom skattefinansierade verksamheter för dessa föräldrar? Flera anordnare som jag nyligen besökt inom både hemtjänst och förskola varnar för att de kommer att klappa ihop. Konsekvensen blir att stora jättar blir kvar som anordnare samt minskad valfrihet för den enskilde individen och familjen. En förskola kan med en vinst exempelvis anställa fler förskollärare, hålla barngrupperna nere eller investera i ett nytt kök som var aktuellt på en förskola jag besökteför ett par veckor i Västerås. Även idag tisdag besökte jag en anna enskild förskola, Pysslinagens verksamhet och förskolan Pomperipossa som har kö till sin verksamhet med fyra avdelningar. De får samma ersättning från kommunen som de kommunala- men om skollagen ändras vid en rödgrön valseger kommer flera av dessa alternativ att vara hotade.

Kvaliteten ska styra debatten. Enskilda som missköter sig förtjänar kritik och som en sista åtgärd ska tillstånd och avtal sägas upp. Men att generellt föreslå förbud som Miljöpartiet och Vänsterpartiet gör kommer endast resultera i mindre valfrihet, sämre möjlighet att jämföra kvalitet och sämre incitament att ständigt utveckla verksamheten för barn och äldre.

Nu har Miljöpartiet tagit rejäla steg till vänster och kommer nu att göra gemensam sak med förbudspartiet Vänsterpartiet och ett splittrat Socialdemokraterna.

Det är alltid roligt för en liberal politiker när en opinionsundersökning visar en mer positiv utveckling för alliansregeringen, men också för folkpartiet liberalerna. Mätningen kommenteras idag i flera medier, däribland Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Även om jag själv haft synpunkter och framfört kritik mot regeringens första förslag till nya sjukskrivningsregler så tycker jag att det reviderade förslaget blivit något bättre, men det krävs att vi följer upp regelverket så att inte personer i onödan fastnar i de byråkratiska kvarnarna. Mina synpunkter kring denna fråga och som ett svar till socialdemokraterna redovisade jag i måndags i en artikel på VLTs debattsida. Jag menar att socialdemokraterna på riksnivå tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet inte är trovärdiga och att de under hösten enbart försökt vinna snabba poäng på att kritisera och framställa en regering som jagar personer med funktionshinder. Detta gick bra tills Salin och Veronica Palm avslöjades av Expressen och där det visade sig att s-budgeten också räknat med att personer skulle bli utförsäkrade.

Att den förra s-regeringen totalt misslyckades med sjukskrivningstalen och att man inte hade någon bra politik på socialförsäkringsområdet stod det inget om. En sak konstaterar jag i min artikel – Mona Sahlin lovar en förändring menar hon: för henne är det lika med en återställare. Jag konstaterar nu att en Sahlinledd regering kommer att återställa skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, skattepolitiken mm som om det var bättre förr inom dessa områden.

Retorikern Mona Sahlin försöker tycker jag vilseleda när hon säger att ”vi förlorade valet 2006 och därför behöver vi förändra vår politik”, ungefär så. Frågan är också vad vänsterpartiet tycker – här är oppositionen inte alls överens varken när det gäller den ekonomiska politiken eller utrikespolitiken eller för den delen skolpolitiken. Jag tycker att media och de borgerliga mer aktivt ska sätta ljuset och avkräva vänsterpartiet besked i flera viktiga frågor för väljarna. Den tillfälliga opinonsskjuts som s, v, mp fick under december månad är helt tack vare debatten om socialförsäkringarna och lite tack vare all fokus på mp:s Maria Wetterstrand. Det som är intressant är att fokuseringen på Westterstrand inte var så mycket kring mp:s politik och kommande överenskommelser. En intressant fråga skulle vara vad Wetterstrand och miljöpartiet tycker om Mona Sahlins kampanjresor till SAAB och Trollhättan där hon försöker lova de anställda det ena och det andra.

Ju närmare valet vi kommer hoppas jag att media också ska ställa dessa frågor – precis som de ska göra med våra partier på rikisnivå, regional nivå och på det lokala planet. Jag är övertygad om att opinionen kommer att bli som den var i oktober/november där regeringen fortfarande hade ett tillräckligt stabilt stöd som berodde på hanteringen av den ekonomiska krisen, EU-ordförandeskapet samt de reformer som regeringen presenterat inte minst på skolområdet och arbetsmarknadsområdet. Nu vet vi ungefär vad socialdemokraterna vill (återställa), när det gäller miljöpartiet är det lite osäkert fortfarande. Mest intressant är vilka vägval vänsterpartiet tänker göra under våren.

Vi är nog flera förtroendevalda och intresserad allmänhet i Sverige som väntar (Svenska Dagbladet) på miljöpartiets, socialdemokraternas och vänsterpartiets alternativa, välavvägda förslag till regeringens socialförsäkringssystem och trygghetssystem. Jag tillhör de som kritiserat det ursprungliga förslaget och jag noterar med tillfredsställelse att delar av mina krav och andra myndighetes synpunkter beaktats i regeringens nya förslag till rehabiliteringskedja och uppdrag till myndigheten Försäkringskassan. Den som främst är skyldig ett svar är riksdagsledamoten Veronica Palm (s) som bokstavligen attackerade regeringens förslag, efter henne kom Mona Sahlin (s) fram och ville påvisa regeringens orättvisa förslag. Som sagt brister fanns i förslaget och uppmärksammades av organisationer, myndigheter, enskilda politiker etc –  inte av Sahlin eller Palm. Men nu ville de vara med och politiskt skjuta ner Husmark Pehrsson. Strategin i media verkade fungera hyfsat bra med presskonferensen i riksdagen, Palm i Aktuelltstudion och Sahlin i SVTs Agenda. Tills media, främst Expressen, uppmärksammade socialdemokraternas reservation i budgetförslaget i riksdagens kammarprotokoll. Där har socialdemokraterna inga större alternativa förslag till regeringens politik på  socialförsäkringsområdet. Sedan dess har det varit knäpptyst från det socialdemokratiska partiet. Men det Sahlin tidigt var ute och lovade var att hon snarast skulle komma med ett bättre förslag som hon skulle presentera tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet. Jag kan konstatera att det fortfarande idag inte finns något förslag gemensamt från de tre partierna. Vi får hoppas att oppositionen kommer med något snart om det inte helt ska tappa trovärdigheten som en rödgrön allians.

Oförändrat. Så tolkar flera medier socialdemokraternas ställningstaganden och resultat efter fem dagars Jobbkongress i Stockholm. Svenska Dagbladet går idag igenom ett antal intressanta politikområden och konstaterar ungefär det jag skrivit om de senaste dagarna. Att socialdemokraterna egentligen inte ändrat position inom skolpolitiken eller jobbpolitiken, två centrala områden som socialdemokraterna särskilt lyfte upp i sin egen valanalys 2006. Det råder med andra ord status quo i det socialdemokratiska partiet. Mona Sahlin (s) har uppenbarligen inte velat förnya partiet, trots att hon lovade detta som ny partiledare. För mig som folkpartist är det upp till socialdemokraterna om och hur mycket de vill förnya och utveckla sin politik. Däremot är det bra att man nu är tydlig med att det är återställarpolitik man vill syssla med, och det är det man går till val på uppenbarligen.

Väljarna har rätt att få reda på vad ett av  riksdagens största parti tycker i viktiga sakfrågor. Men det förvånar mig, och säkert flera andra, att s-politiken inom många centrala områden ligger fast. Nu återstår förhandlingar med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vars partiledare också för första gången besökte en S-kongress, ref i Dagens Nyheter. Däremot förstår jag inte riktigt den bild av enighet som de tre partiledarna ger efter kongressen. Socialdemokraterna vill inte förbjuda vinst i vården eller för fristående skolor. Men vad tycker vänsterpartiets Lars Ohly om det? Socialdemokraterna och miljöpartiet är för friskolor, men inte Vänsterpartiet och Lars Ohly. Vidare har de tre partierna olika skattepolitik, basen för statens inkomster. I skattefrågorna är det känt att partierna är oeniga. Men att komma till en s-kongress och som Sahlin och Ohly påstå att kongressens beslut gått i rätt riktning tror jag inte ett dugg på, undra vad vänsterpartistiska väljare tycker. Ett annat exempel är att Socialdemokraterna nu till skillnad från Vänsterpartiet vill behålla svenska soldater i Afghanistan, det är ett beslut som folkpartiet välkomnar. Intressant avsnitt detta med Jobbkongressen. Ser fram emot nästa steg som Mona Sahlin tar, för än så länge är det mest retorik och inga konkreta lösningar för arbetslösheten eller skolpolitiken. Inom energipolitiken saknar jag fortfarande alternativa förslag som är ekonomiskt möjliga som vi kan jämföra med folkpartiets linje om att förnya och bygga ut kärnkraftskapciteten i Sverige.

Det är ett välkommet besked från partiledaren Jan Björkland, att folkpartiet liberalerna inte tänker försätta sig i en situation där vi är beroende av Sverigedemokraterna i riskdagen. Idag rapporterar flera medier ex SR Svenska Dagbladet  och Dagens Nyheter om detta. Detta om SD skulle få en vågmästarroll i Sveriges riksdag efter valet 2010. Fp-ledaren aviserar att vi vid ett sådant läge kommer att vända oss till Miljöpartiet för att diskutera regeringsfrågan. Det känns viktigt att vi är tydliga med vilken politik vi för, men också på vilken ideologisk grund vi som parti agerar utiufrån. Därför är det också viktigt att folkpartiets partiledare idag meddelar vårt ställningstagande gentemot Sverigedemokraterna.

Att samarbeta med Sverigedemokraterna är inte förenligt med våra liberala principer på något sätt, oavsett om vissa lokala företrädare för fp eller andra partier tycker det. Jag tycker att det är felaktigt att samverka och samregera med ett parti som så tydligt inte har som utgångspunkt respekten för alla lika värde och som sätter likhetstecken mellan olika religioner, etniciteter och de problem vi har i många städer i Sverige. 

Folkpartiet har en tydlig liberal kompass och en stark socialliberal övertygelse. Vi ska ställa krav på alla, men vi ska stötta när man inte har möjlighet att klara sig själv, exempelvis vid sjukdom eller arbetslöshet. Folkpartiets språkkrav för medborgarskap som vi presenterade 2002, ett förslag som jag gärna ser blir verklighet, väckte och väcker fortfarande diskussioner där en del tyvärr jämför oss med främlingsfinetliga partier. Denna bild och jämförelse är helt fel eftersom vår utgångspunkt är att språk och arbete är nyckeln till att lyckas med integrationspolitiken. Den är inte baserad på att man ska stoppa invandringen eller baserad på olika religioner etc. Men vi ska aldrig ta över eller ta om hand en människa och passivisera människor i ett bidragssamhälle. Det är den största skillnaden gentemot vänsteroppositionen. SD baserar sin poltik å andra sidan på en nationalistisk bas som i sig inte behöver vara fel, men det blir heltokig när de pratar  om assimilering, islam som det största hotet och att vi ska stoppa invandringen. Vi kan läsa i bl.a. Svenska Dagbladet om lokala SD-politiker som hoppar av eftersom de anser att SD företräder en ”politik som förtalar muslimer”. Partisekretetaren Björn Söder (sd) svarar med att de som tycker annorlunda, ”ändå inte passar in” och då är det lika bra att de lämnar partiet, ref i Svenska Dagbladet.

Ett sådant parti som generaliserar, har en människoskyn byggd på fördomar, kan vi inte som liberaler samarbeta med.