Svar på Björn Wimans inlägg om betygssystemet i Dagens Nyheter 6-7/6- 2015

Kulturchefen på Dagens Nyheter skriver ett intressant inlägg om skolan, det passar bra en vecka innan grundskolorna samlas för skolavslutningar, eleverna får betyg numera från årskurs sex och särskilt viktigt är de kuvert som utdelas till niorna. Det slutbetyget påverkar väldigt mycket vilka skolor och program man sedan kan komma in på gymnasieskolan. Betygssystemet har debatterats länge, men det som debatterats mest har ju varit betyg eller inte betyg och om det ska ges från årskurs sex. Efter decennier av debatt beslutade riksdagen att införa tidigare betyg som avstämning och underlag för insatser i god tid innan eleverna lämnar grundskolan för vidare studier på gymnasiet. Wiman refererar till exempel där elever anser att det är mycket tuffare att erhålla de högsta betygen. Man kan också läsa att om eleven har en dålig dag så är det i princip kört. Detta är en mycket förenklad summering av skolpolitiken. Svenska elever har generellt sett flera och återkommande möjligheter i svensk skola. Det har till och med varit och är fortfarande en kultur att man hellre skickar elever vidare till nästa stadium i grundskolan eller från grundskolan till gymnasieskolan, oavsett om du uppnått målen i läroplanen eller inte. Undantag finns, det finns förstås elever som får gå om ett år, det är vanligt i de lägre årskurserna, men ju högre upp i grundskolan desto mer vanligt är det att skolan släpper eleven vidare. Detta i sig skapar en låt-gå-mentalitet i kunskapsuppdraget som inte alltid är till gagn för eleven. När det gäller betygssystemet så stämmer det att det idag ställs högre krav och att fler moment beaktas när betyg ska sättas. Betyg baserar sig på flera indikatorer prestation på prov, muntligt, på nationella prov etc.

Läraren gör en bedömning och sätter betyg. Jag är medveten om att det finns synpunkter på det nya betygssystemet. Men det gamla var inte bättre. Det systemet var generös i den meningen att det skapades rättvisa åt andra hållet- elever som knappt uppnådde godkänd nivå fick godkänt i alla fall. Elever som bara saknade lite för ett Väl godkänt kunde få ett så kallat G plus. Det skapades i skolkorridorerna där lärarna satt med sina kalendrar och hade betygssamtal en informell betygsskala som egentligen inte finns. Det finns inget som hette G minus eller VG plus.

Det nya betygssystemet är en anpassning till verkligheten. Den ska underlätta lärarnas bedömning och ge de en bredare skala att tillämpa när man bedömer elevernas prestationer och kunskapsmål. Parallellt så skärptes kraven för att få de högre betygen. Dagligen kommer det studier, nationella som internationella, som påminner om vikten av att ställa högre krav, eller som det heter på skolpolitiska, lärarna och skolan måste ha högre förväntningar på eleverna i svensk skola. Jag delar den analysen.

Det Björn Wiman också helt glömmer bort eller inte känner till- är glädjebetygen. De förekom definitivt i det gamla systemet och de förekommer nog även i det nya systemet. Det var verkligen en utslagsningsfaktor för elever, inte minst de elever som hade det väldigt svårt i skolan. De fick visserligen ett godkänt, men tidigt kunde vi med lokala uppföljningar och jämförelser i min hemkommun Västerås – upptäcka differensen mellan det betyg de hade med sig i slutbetyget och de resultat man uppnådde i A-kursen på gymnasiet. Denna grupp elever försvinner helt i skoldebattten -för att på papper är de formellt godkända och därmed behöriga till gymnasiets nationella program. Fakta är att dessa elever slås ut direkt och av de som stannar kvar så har de svårt efter tre eller fyra år att få ett slutbetyg från gymnasieskolan som är fullständig. Dessutom är det så att elever med godkända resultat från grundskolan inte prioriteras i gymnasiet, även om de behöver stöd och specialresurser. Skolor och kommuner tvingas självklart prioritera de som faktiskt kommer till gymnasieskolan utan behörighet att antas. Det gamla betygssystemet ledde till att elever fick felaktiga betyg som sedan slog ut de i gymnasiet. Det är svårare idag i grundskolan, därför är återkommande uppföljning och omdömen av kunskapsmålen viktiga. Skolan och lärarna kan då tidigt i kedjan erbjuda extra stöd, det är också idag väldigt vanligt med lovskolor och sommarskolor även om jag anser att detta ska skötas i ordinarie verksamhet. Men ska det fungera krävs större satsning på behöriga lärare och speciallärare.

Roger Haddad (fp), Riksdagsledamot i Utbildningsutskottet
Kommunalråd för utbildning/arbetsmarknad i Västerås 2006-2010

Annonser

Igår presenterade Skolverket resultat från lärarenkäten TALIS. Det är första gången Sverige är med i enkäten som vänder sig till lärare i högstadiet och ett antal rektorer. Vissa inslag i enkäten visar att lärare trivs med sitt uppdrag, men en kraftfull majoritet anser att samhället inte värderar yrkets viktiga status. En annan tråkig slutsats, som vi tyvärr känner till, är att många lärare inte skulle vilja bli lärare om de i efterhand skulle välja yrke. Som folkpartist är flera av dessa delar kända. Vi driver dagligen i kommuner, i regeringen genom vår skolminister och i riksdagen, i synnerhet som ledamot för Fp i utbildningsutskottet- en politik som ska göra det attraktivt att vilja stanna men också bli lärare. Forbilda sig till lärare och inte minst fortsätta locka elever att studera till lärare på högskolor och universitet. Regeringen för under fp-ledning en unik nationell satsning på olika fortbildningsinsatser, på att öka andelen behöriga och ämnesbehöriga men också – det unika-på högre lärarlöner för 17 000 lärare i grund-och gymnasieskolan. Fullt utbyggt kostar detta 600-700mkr/år i permanent anslag. Vi prioriterar dessa karriärtjänster för att uppmärksamma de duktigaste lärarnas insatser i klassrummet.

Men studien visar också – eller enkäten som lärarna besvarat- att deras arbetsgivare, fristående skolor och kommuner inte tar sitt ansvar på ett tillräckligt bra sätt. Liten fortbildnig, dålig löneutveckling och en arbetsbörda som gör att många lärare inte hinner med sitt huvuduppdrag- att vara med barnen och eleverna, undervisningen. Vi kan göra mycket både lokalt som nationellt, det gäller att fortsätta minska administrativa bördan och några beslut har vi tagit i riksdagen innevarande riksmöte. Vi driver också frågan lokalt. Men än mer envist driver vi frågan lokalt i Västerås om högre lärarlöner.

Fp driver inför valet frågan om statlig skola. Kommunaliseringen har också i detta avseende varit negativ för läraryrkets status, men de statliga besluten vi fattat om stadieindelning, ny lärarutbildning och ny lärarlegitimation är reformer jag är stolt för att ha varit med i regeringsunderlaget för att genomföra ute i landet. Det är ett av flera sätt att skärpa till kvaliteten och därmed höja läraryrkets status. Det kommer att få effekt på löneutveckling och det kommer också signalera vikten av utbildade lärare. Även om det bara är en början är det ökade söktrycket till lärarutbildningen som vi noterar en viktig effekt av en medveten folkpartistisk skolpolitik.

Folkpartiet liberalerna vill höja läraryrkets status. Under vår tid i regeringen och i de kommuner där vi verkar- i majoritet eller opposition har vi återkommande lyft vikten av att göra yrket attraktivt. Detta kräver politiska prioriteringar och även ekonomiska prioriteringar. Vi driver frågan om högre lärarlöner. Alla partier vill inte höja lärarnas löner, men vi är glada att vi lokalt fått igenom en viss tillfällig satsning- trots att vi sitter i oppositionsställning.

Min analys som jag skrivit om förr är att detta beror knappast på SVMPs vilja att prioritera lärarna, utan att de var beroende av parlamentariskt stöd i kommunfullmäktige i Västerås (rödgröna styr i minoritet). Nationellt har vi drivit igenom en unik satsning – just på lärarnas löner- det är inte ett förslag som oppositionen lagt även om de vill att man ska tro det i kammardebatterna. Vårt initiativ ger ca 17000 lärare- fullt utbyggt- en extra lönepott på 5000kr/månaden för förstelärare eller 10 000kr/månden för lektorer. Duktiga lärare ska ha bra betalt och vi vill locka fler duktiga studenter till yrket och trygga skolornas kompetensförsörjning. Därför är det centralt att diffrentiera och satsa på högre lärarlöner. Detta driver vi också som en punkt i vårt kommunala program inför valet.

Den statliga satsningen från regeringen är ett viktigt steg i detta, obeorende av kommunernas prioriteringar som enligt skollagen är huvudman och lärarnas arbetsgivare (eller de fristående huvudmännen).

Skolverket har på uppdrag av regeringen och riksdagen att betala pengar till arbetsgivarna- som i sin tur ska höja lärarnas löner, även retroaktivt. Det går inte som i Västerås tex att skicka tillbaka nästan en miljon kronor till Skolverket. Detta måste göras fullt ut redan från start. Det är också viktigt att reformen utvärderas så att lärarnas får fortsätta undervisa och inte hamnar i en byråkratisk funktion- det är inte förenligt med de bslut vi fattat i Sveriges riksdag.  

För ett par månader sedan begärde jag en extra debatt om skolan i Västerås kommunfullmäktige. Detta har jag bloggat om tidigare. Bakgrunden är den sittande rödgröna majoritetens ovilja att inte vilja ta ansvar och debattera eller diskutera kärnan i skolans uppdrag- kunskapsuppdraget och resultaten i grundskolan. Folkpartiet skrev- för första gången under mina år som aktiv i kommunpolitiken- en begäran som ordförande i kommunfullmäktige lämnade utan åtgärd.

Nu har jag inlämnat en interpellation till ansvarig skolpolitiker i Västerås, vänsterpartisten Vasiliki Tsouplaki. Hon är tillsammans med sina rödgröna kamrater i den styrande koalitionen yttrest ansvarig för förskolan och skolan i Västerås. Socialdemokraterna som leder hela kommunen har ett övergripande ansvar för hela budgeten och därmed vilka villkor skolan och lärarna får.

Folkpartiet har under hela mandatperioden och i synnerhet från hösten 2013 och nu under våren uppmärksammat genom ett antal frågor i kommunfullmäktige och genom artiklar i media – lyft lärarnas villkor, lärarnas löner, skolans resurser och förutsättningar. Nu vill vi lyfta en annan aspekt- som är mycket central- resultaten i skolans tidigare år. Verksamheten för 2013 och den rapport som lämnades till kommunfullmäktige i mars 2014 är oroande. Eleverna presterar under riksgenomsnittet inom samtliga områden, reultaten sjunker i de tidigare åren i låg-och mellanstadiet och lärarnas arbetsmiljö är under all kritik.

Min interpellation kommer säkerligen upp först i september eftersom vi inte sammanträder i juli och augusti. Vi har flera förslag för en skola med fokus på kunskap och kvalitet. Men Folkpartiet gör också andra prioriteringar i hur vi vill använda skattepengarna och vi har redan presenterat en del förslag inför valet den 14 september. Bla. kommer vi att främst prioritera skolan och äldreomsorgen och vi kommer inte att gå till val på att sänka skatten när vi vill genomföra reformer inom förskolan med mindre barngrupper och satsa på högre lärarlöner för att nämna några förslag.

 Eftersom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (i den rödgröna koalitionen) inte velat ta debatten – så blir det nu en debatt i kommunfullmäktige. Det är trots allt de som har makten och ansvaret sedan 2010 och verksamheten har bara försämrats sedan vi ingick i styret fram till nov 2010, detta bekräftas också av förvaltningens årsredovisningar.

Idag den 14 april är det exakt 5 månader kvar till valdagen. Då ska medborgarna dels rösta i riksdagsvalet men också i landstings-och kommunvalet. Skolan är min och Folkpartiets viktigaste fråga i valet men den är också mycket viktigt för väljarna- den är främst viktig för Sveriges utveckling. Vissa partier och till och med journalister påstår att skillnaderna är små, ”alla tycker lika”. Vissa menar också att det behövs en lugn i skoldebatten för att ge skolan lugn och ro, att partierna borde komma överens.

Vissa företrädare för Socialdemokraterna vill tona ner skillnaderna mot Folkpartiet som leder skolpolitiken i regeringen- deras taktik är att framstå som att vi är överens. Fakta är att Socialdemokraterna har- i princip- röstat emot alla regeringens och Folkpartiets skolreformer som Jan Björklung genomfört sedan maktskiftet i oktober 2006. När det kommer till de övriga oppositonspartierna är andelen nej-röster till Folkpartiets skolreformer ännu högre hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vänsterpartiet är det parti som främst yrkar avslag på våra satningar och reformer oavsett om det gäller lärarlegitimation eller tidigare betyg i grundskolan.

Det största oppositionspartiet låter gärna som Folkpartiet i talarstolen. Ibland kan man tro som fp-riksdagsledamot att de kopierat mina anföranden. Men det är en sak att låta lika, en helt annan när man skrapar på ytan och kräver tydliga besked. Det märker man dels hur ledamöterna från S, V, Mp röstar i utskottet och sedan i kammaren. Men det kan också bli tydligt i debatten när företrädare går upp och nästan håller med för att sedan rösta nej eller avstå. Ett sådant exempel är den viktiga lärarlegitimationen- S röstade motvilligt för, Mp lade ner sina röster och V röstade emot.

En annan taktik i kammaren är att S inte tar debatt i viktiga skolfrågor- de nöjer sig med att gå upp och läsa upp sitt anförande- utan att ta repliker eller besvara frågor eller inlägg från delar av regeringen. Detta är ett effektivt sätt att döda debatten men också komma undan med sitt eget ansvar och därmed sin egen skolpolitik. Socialdemokraterna har ingen ny politik, de driver samma frågor från 2006 och 2010. De har heller ingen gemensam skolpolitik med de partier man eventuellt vill bilda regering med, V och Mp.

När det nu är fem månader kvar till valet tvingas alla partier bekänna färg. Även i skolfrågan. Vilka reformer vill  S riva upp? Nyligen på en debatt i Göteborg kritiserade Cecilia Dahlman Eek (s) det fria skolvalet och lagen om bidrag på lika villkor. Vad tycker S om detta -hur ställer sig Mp till hennes krav?

Vad händer med lärarlegitimation, skollagen, betygsreformer, lärarutbilndingsreformen, karriärtjänstreformen etc? Vad händer med gymnasieskolan och de viktiga lärlingsutbildningarna? Här finns ett konkret hot då de rödgröna vill återteoretisera lärlingsprogrammen så att alla ungdomar tvingas läsa in en grundläggande högskolebehörighet. Enligt flera studier är detta gamla system en viktig förklaring till Sveriges höga ungdomsarbetslöshet.

Det finns många frågetecken. Även på det kommunala planet- jag är Folkpartiets kommunalrådskandidat- är det oklart hur det rödgröna styret tycker och prioriterar inom förskola och skola. Jag kommer fortsätta – ända fram till valdagen att utkräva ansvar från de rödgröna- och i synnerhet Socialdemokraterna som orkestrerat hela tillställningen trots att ansvarigt kommunalråd för skolan är Vänsterpartiets företrädare. Jag har nu frågor i fullmäktige om lärarnas arbetsmiljö och den kommunala insynsrätten i friskolor. Under hösten lyfte vi upp resultaten i skolan, Lärarförbundets ranking, skolpengens fördelning etc.

Folkpartiet kommer fortsätta följa upp skolans verksamhet och ställa krav på besked om alternativen även i den kommunala skolpolitiken- trots allt är skolan kommunaliserad och nästan hälften av Västerås stads skattepengar går varje år just till förskola och skola. Hur vi använder alla dessa resurser är avgörande i valet.

Läser på DN debatt att gymnasieelevernas kunskaper i matematik är ett bekymmer, att en studie visar att de inte klarar av matematikuppgifter från grundskolans tidigare år. Artikelförfattarna Christian Bennet och Madeleine Löwing lyfter upp ett stort bekymmer som många av oss kunnat följa och notera under många år. Man hänvisar också till att detta problem funnits i decennier och att det har gjorts otaliga satsningar sedan 1980-talet för att vända detta. De skriver avslutningsvis att Folkpartiet och regeringens matematiklyft, där vi satsar 650 miljoner kronor över en tre-årsperiod kan påverka utvecklingen positivt genom fortbildning. Lärarnas undervisningsmetoder och insatser i klassrummet behöver fokuseras på och utvecklas.

Just matematik har visat sig vara ett ämne där många elever inte klarar målen. Några förklaringar är obehöriga ämneslärare, mycket eget arbete, ej lärarledd undervising samt för mycket fokus på matematikboken som inte heller är anpassad enligt många forskare som uttalat sig  i denna debatt. Där är det viktigt att professionen agerar. Vi har infört tidigare betyg, vi har infört tydligare kunskapsmål som ska uppnås i skolan och vi har satsat stora resurser på att höja basfärdigheterna. I ett första steg 900 miljoner i statliga bidrag 2008-2012 genom en läsa-skriva-räkna-satsningen och sedan 2013 –2016 650miljoner i en statlig satsning på fortbildning och utveckling av didaktik och klassrumsundervisningen.

Vårt beslut att kartlägga lärarnas kompetens, införa krav på behörighet är mycket central. Vi måste också ställa krav på ämnesbehörighet- det är ingen hemlighet att en stor andel undervisar i matematik i landet utan ämneskompetens. Det är heller inget konstigt eftersom den förra S-regeringen inte ställde några krav nationellt för att få undervisa. Nu ändrar vi på detta.

Det är också viktigt att den nya lärarutbildningen får genomslag och att lärare i förskolan och lågstadiet faktiskt behärskar matematik som ämne när de undervisar eller gör vissa uppgifter i förskolan.

Parallellt med detta och tyvärr inget som nämns i debattartikeln är att en konsekvens av detta och en förklaring till DN-artikelns rubrik- är att lärare sätter för snälla betyg- godkänner elever trots att de egentligen inte uppnått kraven i kursplanen. Detta är ett mycket stort problem som påverkar elevernas resultat och genomströmning i gymnasieskolan,. tex avhoppsfrekvensen men också att de inte får den stöd de egentligen skulle ha om de hade kommit till gymnasiet med sina faktiska resultat och betyg. Lärarkåren och Skolverket måste göra mer här för att eliminera de snälla betygen.

Idag presenterade Sveriges kommuner och landsting sin Öppna jämförelse 2014 för grundskolan. Positiva inslag på nationell nivå och i Västmanland visar Norberg i norra länsdelen att det går att höja resultaten- även om det tagit några år. Sedan jag besökte Centralskolan och träffade deras skolledning har det gjort ett antal åtgärder för att höja resultaten. Länets tio kommuner representerar i övrigt positoner som bekräftar att länets kommunledningar måste göra mycket mer. Vi kan inte nöja oss med att länets största kommun med ca 70% av invånarna hamnat på plats 150 av 290. En handfull kommuner hamnar i bottenskiktet av SKLs ranking, Skinnskatteberg hamnar längst ner bland våra kommuner.

Resultaten varierar även inom kommunerna. Men rankingen bekräftar att det behöver satsar mer på kunskapsuppföljning, bättre närvaro, bättre stödinsatser och inte minst rekrytera rätt lärare som kan sina ämnen. Här har vi ett stort bekymmer i Västerås som jag följt skolpolitiskt sedan 2002 men vi ser också att detta är ett problem som återfinns i hela landet.

I många kommuner som jag besöker får rektorerna och lärarna inte rätt förutsättningar. Skolpengen kommer inte ner till rektor eller så går den till tomma lokaler. Många obehöriga finns på skolorna och skolk och arbetsmiljön måste lyftas upp. Detta tar vi upp väldigt mycket just nu i Västerås där lärarfacken är mycket kritiska till kommunledningen. Jag noterar också på många skolor att de inte ges rätt resurser utifrån alla uttalanden och viljor som lokala skolpolitiker- som ytterst är ansvariga- ger uttryck för.

Västmanland måste komma igen, det finns ett för stort utbildningsglapp jämte riket och det finns stora skillnader i länet. Fp har bland annat utifrån detta föreslagit ändring i skollagen så att resurser ska fördelas bättre- men vi vill också att staten tar hela ansvaret för skolan för att jämna ut dessa variationer som vi så tydligt kan utläsa i olika mätningar.

http://www.skl.se