Svar på Björn Wimans inlägg om betygssystemet i Dagens Nyheter 6-7/6- 2015

Kulturchefen på Dagens Nyheter skriver ett intressant inlägg om skolan, det passar bra en vecka innan grundskolorna samlas för skolavslutningar, eleverna får betyg numera från årskurs sex och särskilt viktigt är de kuvert som utdelas till niorna. Det slutbetyget påverkar väldigt mycket vilka skolor och program man sedan kan komma in på gymnasieskolan. Betygssystemet har debatterats länge, men det som debatterats mest har ju varit betyg eller inte betyg och om det ska ges från årskurs sex. Efter decennier av debatt beslutade riksdagen att införa tidigare betyg som avstämning och underlag för insatser i god tid innan eleverna lämnar grundskolan för vidare studier på gymnasiet. Wiman refererar till exempel där elever anser att det är mycket tuffare att erhålla de högsta betygen. Man kan också läsa att om eleven har en dålig dag så är det i princip kört. Detta är en mycket förenklad summering av skolpolitiken. Svenska elever har generellt sett flera och återkommande möjligheter i svensk skola. Det har till och med varit och är fortfarande en kultur att man hellre skickar elever vidare till nästa stadium i grundskolan eller från grundskolan till gymnasieskolan, oavsett om du uppnått målen i läroplanen eller inte. Undantag finns, det finns förstås elever som får gå om ett år, det är vanligt i de lägre årskurserna, men ju högre upp i grundskolan desto mer vanligt är det att skolan släpper eleven vidare. Detta i sig skapar en låt-gå-mentalitet i kunskapsuppdraget som inte alltid är till gagn för eleven. När det gäller betygssystemet så stämmer det att det idag ställs högre krav och att fler moment beaktas när betyg ska sättas. Betyg baserar sig på flera indikatorer prestation på prov, muntligt, på nationella prov etc.

Läraren gör en bedömning och sätter betyg. Jag är medveten om att det finns synpunkter på det nya betygssystemet. Men det gamla var inte bättre. Det systemet var generös i den meningen att det skapades rättvisa åt andra hållet- elever som knappt uppnådde godkänd nivå fick godkänt i alla fall. Elever som bara saknade lite för ett Väl godkänt kunde få ett så kallat G plus. Det skapades i skolkorridorerna där lärarna satt med sina kalendrar och hade betygssamtal en informell betygsskala som egentligen inte finns. Det finns inget som hette G minus eller VG plus.

Det nya betygssystemet är en anpassning till verkligheten. Den ska underlätta lärarnas bedömning och ge de en bredare skala att tillämpa när man bedömer elevernas prestationer och kunskapsmål. Parallellt så skärptes kraven för att få de högre betygen. Dagligen kommer det studier, nationella som internationella, som påminner om vikten av att ställa högre krav, eller som det heter på skolpolitiska, lärarna och skolan måste ha högre förväntningar på eleverna i svensk skola. Jag delar den analysen.

Det Björn Wiman också helt glömmer bort eller inte känner till- är glädjebetygen. De förekom definitivt i det gamla systemet och de förekommer nog även i det nya systemet. Det var verkligen en utslagsningsfaktor för elever, inte minst de elever som hade det väldigt svårt i skolan. De fick visserligen ett godkänt, men tidigt kunde vi med lokala uppföljningar och jämförelser i min hemkommun Västerås – upptäcka differensen mellan det betyg de hade med sig i slutbetyget och de resultat man uppnådde i A-kursen på gymnasiet. Denna grupp elever försvinner helt i skoldebattten -för att på papper är de formellt godkända och därmed behöriga till gymnasiets nationella program. Fakta är att dessa elever slås ut direkt och av de som stannar kvar så har de svårt efter tre eller fyra år att få ett slutbetyg från gymnasieskolan som är fullständig. Dessutom är det så att elever med godkända resultat från grundskolan inte prioriteras i gymnasiet, även om de behöver stöd och specialresurser. Skolor och kommuner tvingas självklart prioritera de som faktiskt kommer till gymnasieskolan utan behörighet att antas. Det gamla betygssystemet ledde till att elever fick felaktiga betyg som sedan slog ut de i gymnasiet. Det är svårare idag i grundskolan, därför är återkommande uppföljning och omdömen av kunskapsmålen viktiga. Skolan och lärarna kan då tidigt i kedjan erbjuda extra stöd, det är också idag väldigt vanligt med lovskolor och sommarskolor även om jag anser att detta ska skötas i ordinarie verksamhet. Men ska det fungera krävs större satsning på behöriga lärare och speciallärare.

Roger Haddad (fp), Riksdagsledamot i Utbildningsutskottet
Kommunalråd för utbildning/arbetsmarknad i Västerås 2006-2010

Annonser

Idag arrangerar vi i riksdagens utbildningsutskott en öppen hearing som sänds på riksdagens webb-tv och sedab i SVT Forum. Det är ett intensivt program om två timmar och många inbjudna talare från skolvärlden som är ombedda att göra korta inspel till oss i utskottet- temat är gymnasiereformen som trädde ikraft så sent som hösten 2011. Det vill säga det är inte seriöst att egentligen dra några vetenskapliga slutsatser av hur reformen. Men det är av intresse att lyssna in hur olika aktörer ser på reformen.

Det är inte aktuellt att göra några förändringar i gymnasieskolan, reformen är inte nog inte ens fullt genomförd i vårt avlånga land med 290 kommuner. Även om den formella strukturen är sjösatt så uppstår fortfarande trassel med vissa program eller samverkan med företag eller elevernas rätt att erbjudas en arbetsplatsförlagd praktik som del i utbildningen.
Det ska bli intressant att ta del av de olika rösterna. Facket lär ha nya önskemål och vissa politiska partier kanske också vill gå in nu och justera- av det jag hört hittills i debatten vill åtminstone S och V tillbaka till den gamla gymnasieskolan. Problemet med detta är att ett stort antal elever kom till gymnasiet med dåliga förkunskaper och alla tvingades läsa teoretiserade inriktnigar, oavsett om man läste studieförberedande eller yrkesutbildningar. En tredjedel av eleverna slogs ut genom avhopp och många lämnade gymnasiet efter 3-4 år utan slutbetyg.

För Folkpartiet är detta inget alternativ-mitt i detta medial brus får vi inte glömma bort varför Fp och regerigen utredde en ny gymnasiereform och sjösatte den som sent som hösten 2011. Orsaken var just stora kvalitetsbrister, stora elevavhopp samt yrkesutbildningar som inte förberedde eleverna som gick yrkesprogram att komma ut i arbetslivet. Därför har vi lagt om gymnasieskolan och skärpt kraven.

I söndags reste jag till Finlands huvudstad Helsingfors för att under hela måndagen diskutera det finska skolsystemet med Helsingfors stad, men också besöka några verksamheter inom utbildnings-och arbetsmarknadsområdet. Jag studerade särskilt ngt som heter läroavtal som upprättas mellan arbetsgivare och lärlingen, det kan erbjudas redan direkt efter grundskolan, men vanligast under gymnasiet eller direkt efter gymnasiet. Skillnaden mot det delvis svenska systemet är att villkoret är att arbetsgivaren i praktiken lovar en anställning och ger lärlingen en lön, första året runt 80%. Finansiering av utbildningen står staten för via kommunen som också är de som beviljar antal platser och beslutar om vilka arbetsgivare som ska få ekonomiskt stöd. Kommunens utbildningsinspektörer är också de som med stöd av branchgrupper följer upp kvaliteten och har dialog med handledarna på enheterna, ex en förskola.

Det som är mest intressant i Finland, utöver deras resultat är den kompakta uppslutningen bakom lärarna. Unga som äldre uppskattar lärarnas insatser och ungdomar är stolta att förmedla att de är lärare. Lönerna ligger inte så mycket högre än de svenska lönerna, även om vi i Sverige aktivt arbetar för högre lärarlöner, både genom kommunala prioriteringar som Fp och regeringens satsning på karriärsteg i skolan för högre löner. Söktrycket i Finland till lärarutbildningen är 10-11 per plats i Sverige 1,2 sökande per plats. Politiken i Finland och allmänhetens gemensamma uppskattning bidrar förstås till att lyfta läraryrkets status.

I Sverige gör vi många försök, men vi måste också diskutera de sjunkande resultaten och lärarnas ansvar i skolan, det är ofrånkomligt. De båda lärarfacken har ett större ansvar än andra att förmedla och skapa intresse för läraryrket, här finns mycket mer att önska än de utspel facken gör idag inte minst i media som ensidigt nästan fokuserat på lärarlönerna.

Finlands skolsystem är lite krångligt men mycket mer individuellt anpassad för elevernas intresse som motiverar de att slutföra en utbildning. Statusen på de yrkesförberedande utbildningarna står högt och i Finland finns inte den svenska debatten om huruvida yrkesprogram ska ge högskolebehörighet eller inte. Sverige borde i detta avseende titta ännu mer på både Finland och Nederländerna samt Tydskland för att kvalitetssäkra lärlingsutbildningarna. I detta perspektiv är de svenska socialdemokraterna rätt ensamma när de fastnat i sin gamla strikt jämlikhetsbaserade politik i den meningen att alla ska läsa exakt efter samm upplägg och bli akademiker.

Men Sverige har kommit, trots våra stora utmaningar med integrationen, mycket längre när det gäller erfarenhet att ta emot nyanlända elever och vuxenstuderande. Här fick jag höra att även Finland börjar inse att de måste anpassa sina utbildningar och att detta ställer krav på deras skolsystem som inte haft någon beredskap tidigare. Helsingfors ser även utmaningar när det kommer till resultaten och behovet av nya läroplaner. Det var en mer nyanserad bild av läget i Finland än den vi ofta själva refererar till. Oavsett så är deras skolresultat och lärarkompetens imponerande!

Köpings kommun i Västmanland har fått godkänt av Statens Skolinspektion att skärpa till sina ledighetsrutiner, rapporterar SR Västmanland. Många kommuner- fristående som kommunala skolor- har under årens lopp lyft detta med mig som ett stort problem. Att Skolinspektionen varit inne i ärendet beror säkert på att någon föräldrer velat få till en prövning av beslutet som Köpings kommun fattat. Det är mycket positivt att Skolinspektionen ger kommunen rätt.

När vi Folkpartiet och Västeråsalliansen styrde i Västerås stad 06-10 tog jag initiativ till riktlinjer för ledighet och sjukanmälan. Dels krav på att alla skolor skulle ha en rutin, förbestämda regler för ledighet, restriktivitet när det gäller att bebvilja ledigt utanför de befintliga grunderna som begravning, tandläkarbesök etc. Vi ställde krav på redovsning av otillåten och tillåten frånvaro samt skärpt inrapportering av lärararna till ett datasystem där vi årligen kunde få en rapport.

Vi införde också krav på sjukintyg om man som elev på gymnasiet är hemma i en vecka- detta var ett förslag som väckte diskussion men vi genomförde detta. Gymnasieskolan ska kräva närvaroplikt och ska så långt det går jämföras med arbetslivet eftersom skolan ska förbereda gymnasieelver till studier på universitet men också att bli anställningsbara, därför är dessa rutiner ett bra instrument för att öka närvaron och förebygga skolk.

I Västerås införde vi detta 2008/2009 utan att någon överklagade beslutet eller gick vidare till Skolinspektionen. Men det är viktigt att staten och lokala politiker stöttar rektorer och lärare så att fler ungdomar deltar i undervisningen och förebygger otillåten frånvaro- yttrest kan detta påverka elevernas resultat och därmed också vilket betyg man får i skolan.

Hundra skillnader mellan Fp och M

#2 Arbetsmarknad/ungdomsarbetslöshet

Sverige har ett stort problem med ungdomsarbetslöshet. Detta har varit ett bekymmer oavsett regering. Dagens statistik är dock problematisk i den meningen att även heltidsstuderande gymnasieelever ingår som arbetssökande. Detta ger inte en rättvis bild av den faktiska målgruppen ungdomar under 25år som inte har någon utbildning eller sysselsättning. Det är dessa ungdomar vi måste identifiera i varje kommun och stötta nationellt som lokalt för att erbjuda stöd. Stödet får inte vara av typen att det bidrar till att de fastnar i de offentliga program och hamnar i ett långvarigt bidragsberoende. Det viktigaste är att ungdomar erbjuds kompletterande utbildning för att stärka sina chanser till ett arbete.

Folkpartiet driver några centrala frågor som vi anser är helt avgörande för att förebygga ungdomsarbetslöshet; vi vill fortsätta utveckla gymnasieskolans yrkesprogram, lärlingsutbildningarna måste bli bättre och samarbetet med företagen kan bli bättre. Vi håller på att utreder förslag om ett lärlingsanställningsavtal som gör det möjligt att anställa en lärling på ett företag parallellt när man studerar på gymnasieskolan. Fp har också i regeringen nyligen drivit igenom ett särskilt uppdrag till Skolverket att inom ramen för yrkesintroduktion erbjuda kortare utbildningar för de tusentals ungdomar som inte är behöriga att läsa på nationellt program 0ch som inte bedöms ha kvalificera in sig där eller kanske inte har detta som mål utan- vill efter en kort kurs testa sina möjligheter på arbetsmarknaden.

Folkpartiet har i kommuner och landsting lanserat och motionerat om att införa ett ungdomavtal med en ingångslön som är anpassad för ungdomar upp till 20-23 år beroende på hur deras utbildning ser ut och vad branschen bedömer att de kan. Ingångslönen kan tex motsvara 75% av en avtalsenlig lön och är ett initialt erbjudande i syfte att komma in i arbete. Folkpartiet driver detta på olika håll i landet men på nationell nivå har förslaget hittills inte vunnit tillräckligt brett stöd, exempelvis av Moderaterna.

Samtidigt menar Moderaterna att de anser att arbetsmarknadsfrågan är viktig och att Sverige behöver vidta åtgärder för att som man kallar det ”sänka trösklarna in” på arbetsmarknaden. Jag vill gärna att M och andra partier konkretiserar vad man menar med ett sådant uttalande. Inte heller S för den delen har presenterat ngt altrernativ utan nöjer sig med att säga nej till ungdomsavtal/ungdomslöner. Vissa debattörer menar att Fp:s förslag innebär en sänkning av lönen. Detta är direkt felaktigt- dessa ungdomar som vi diskuterar har ingen lön idag, de lever på sina föräldrar eller på försörjningsstöd till exempel.

Utbildningspolitiken håller vi på att reformera men arbetsrätten måste ändras också om vi effektivt och snabbt ska kunna ge fler ungdomar en chans att komma in på arbetsmarknaden. Jag hoppas att fler partier, fackförbund och branschen stöttar Fp-förslaget.

Skolstart och skoldebatten är igång igen. Nu vill Byggnads att alliansregeringen ska återinföra mer teori på gymnasieskolans yrkesprogram så att eleverna automatiskt blir högskolebehöriga. Andra debattörer menar att det är föräldrarna som vill att barnen väljer en högskolebehörighetsgivande kurs och Socialdemokraterna menar att regeringen sänker kraven på de nya yrkesprogrammen. Ibrahim Baylan (s) har varit borta från skolpolitiken i flera år, men gjorde under våren comeback som skolpolitisk talesperson.

Baylan hävdar att regeringen sänker kraven. Faktum är att i och med den nya gymnasieskolan har vi lämnat den kravlösa grundskolan och nu ställs det krav på minst åtta godkända betyg för att börja på ett yrkesprogram och tolv för att komma in på ett studieförberedande program. I kammardebatten före riksdagens sommaruppehåll ställde jag frågan till Baylan varför hans parti vill sänka intagningen eftersom Socialdemokraterna motionerat om att det ska vara samma krav, dvs. åtta ämnen istället för tolv, Baylan svarade inte. Därför är det anmärkningsvärt att dess skoltalesman fortsätter sprida det felaktiga i att regeringen sänker kraven. Baylan uttalar sig också i Aftonbladet att regeringens politik är fel.

Grundskolan är vår största utmaning idag och det är där kvaliteten och resultaten måste höjas, eftersom den direkt påverkat eleverna förutsättningar att klara av en gymnasieutbildning. Socialdemokraterna tycker uppenbart att det är finare att läsa ett studieförberedande program trots att många av de eleverna aldrig läser vidare på högskolan. De som söker yrkesprogram och lärlingsutbildning har målet att bli anställningsbara och redan i den tidigare gymnasieskolan lämnade allt för många ungdomar dessa program utan ett slutbetyg. Många ungdomar fick ändå arbete, men trots studentmössa hade många i sitt kuvert ett dokument som visade att man inte hade en fullständig godkänd gymnasieutbildning.

Varför inser inte Socialdemokraterna detta och varför är det viktigt att tvinga in eleverna i en teoretiserad mall där många lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg? Är det inte bättre att strukturen består av mer inslag av karaktärsämnen och praktiska moment med direkt anknytning till arbetslivet så att ungdomar blir bättre förberedda för arbetslivet? Det har också i debatten förekommit att regeringen stänger dörrarna. I och med att vi infört en rättighet att läsa in en högskolebehörighet efteråt inom vuxenutbildningen har möjligheterna aldrig varit större än idag. Sverige borde blicka ännu mer mot utbildningarna i Nederländerna, Danmark och Tyskland där det är naturligt att göra tidiga val och inriktade mot olika yrken. Folkpartiet vill stärka arbetslivskopplingen och höja statusen och kvaliteten på yrkesprogrammen, precis som vi gjort med den nya Yrkeshögskolan som visat sig väldigt efterfrågad av branschen. Dessa länder har också en mycket lägre ungdomsarbetslöshet som är relevant när vi planerar gymnasieskolans upplägg. Socialdemokraternas gymnasieskola var ett stort misslyckande både med det stora Individuella programmet och att yrkesprogrammen blev utslagningsmaskiner för många ungdomar rakt ut i olika arbetsmarknadsprogram. Trots detta fortsätter oppositionen att driva denna linje- å andra sidan innebär det att väljarna får ta ställning till två tydliga alternativ inför valet 2014 när det gäller Folkpartiets respektive Socialdemokraternas skol-och arbetsmarknadspolitik.

Skolverkets rapport om erfarenheterna med den gymnasiala lärlingsutbildningen kommenteras idag i olika medier. En av rapporterns slutsatser är att många elever hoppade av, en annan att av de som gick utbildningen erbjöds ungdomarna jobb direkt efter studierna.

Med tanke på den kanonad av kritik från de rödgröna partierna, inte minst Socialdemokraterna, men också delar av lärarkåren och Studie-och yrkesvägledarna är jag inte alls förvånad över detta utfall.

Under hela försöksperioden 2008-2010 och sedan riksdagen beslutade om att permenanta detta från läsåret 2011/2012 har reformen kritiserats. Huvudkrtiken är att denna utbildning ”sänker kraven” på eleverna och att de inte får högskolebehörighet efter avslutade studier. Kritiken ledde säkert till osäkerhet bland föräldrar och ungdomarna när de skulle välja utbildning. En annan är att näringslivet inte varit tillräckligt på hugget och aktiva, med undantag för vissa skolor, inte minst de praktiskt inriktade friskolorna. Ytterligare en faktor har varit kommunernas och skolornas ovilja att öka samarbetet med näringslivet och anpassa arbetssättet så att det blir mer flexibelt för att möjliggöra för elever att faktiskt kunna studera ute på en arbetsplats men kunna komplettera med den teoritiska biten en eller två gånger i veckan på skolan.

Skolverkets rapport är välkommen. Regeringen bör ta till sig synpunkterna men stå upp för reformen och se till att skolorna och näringslivet visar ett större engagemang. I den aktuella debatten om ungdomsarbetslöshet är just lärlingsutbildningen ett mycket viktigt instrument som skulle kunna motivera och rädda många ungdomar från att slås ut från skolsystemet. Utbildningsreformen måste få mer status och fokus politiskt och ekonomiskt för att höja kvaliteten och se till att fler ungdomar- som har planer på jobb direkt efter studierna- också se denna möjlighet.

SVT