Svar på Björn Wimans inlägg om betygssystemet i Dagens Nyheter 6-7/6- 2015

Kulturchefen på Dagens Nyheter skriver ett intressant inlägg om skolan, det passar bra en vecka innan grundskolorna samlas för skolavslutningar, eleverna får betyg numera från årskurs sex och särskilt viktigt är de kuvert som utdelas till niorna. Det slutbetyget påverkar väldigt mycket vilka skolor och program man sedan kan komma in på gymnasieskolan. Betygssystemet har debatterats länge, men det som debatterats mest har ju varit betyg eller inte betyg och om det ska ges från årskurs sex. Efter decennier av debatt beslutade riksdagen att införa tidigare betyg som avstämning och underlag för insatser i god tid innan eleverna lämnar grundskolan för vidare studier på gymnasiet. Wiman refererar till exempel där elever anser att det är mycket tuffare att erhålla de högsta betygen. Man kan också läsa att om eleven har en dålig dag så är det i princip kört. Detta är en mycket förenklad summering av skolpolitiken. Svenska elever har generellt sett flera och återkommande möjligheter i svensk skola. Det har till och med varit och är fortfarande en kultur att man hellre skickar elever vidare till nästa stadium i grundskolan eller från grundskolan till gymnasieskolan, oavsett om du uppnått målen i läroplanen eller inte. Undantag finns, det finns förstås elever som får gå om ett år, det är vanligt i de lägre årskurserna, men ju högre upp i grundskolan desto mer vanligt är det att skolan släpper eleven vidare. Detta i sig skapar en låt-gå-mentalitet i kunskapsuppdraget som inte alltid är till gagn för eleven. När det gäller betygssystemet så stämmer det att det idag ställs högre krav och att fler moment beaktas när betyg ska sättas. Betyg baserar sig på flera indikatorer prestation på prov, muntligt, på nationella prov etc.

Läraren gör en bedömning och sätter betyg. Jag är medveten om att det finns synpunkter på det nya betygssystemet. Men det gamla var inte bättre. Det systemet var generös i den meningen att det skapades rättvisa åt andra hållet- elever som knappt uppnådde godkänd nivå fick godkänt i alla fall. Elever som bara saknade lite för ett Väl godkänt kunde få ett så kallat G plus. Det skapades i skolkorridorerna där lärarna satt med sina kalendrar och hade betygssamtal en informell betygsskala som egentligen inte finns. Det finns inget som hette G minus eller VG plus.

Det nya betygssystemet är en anpassning till verkligheten. Den ska underlätta lärarnas bedömning och ge de en bredare skala att tillämpa när man bedömer elevernas prestationer och kunskapsmål. Parallellt så skärptes kraven för att få de högre betygen. Dagligen kommer det studier, nationella som internationella, som påminner om vikten av att ställa högre krav, eller som det heter på skolpolitiska, lärarna och skolan måste ha högre förväntningar på eleverna i svensk skola. Jag delar den analysen.

Det Björn Wiman också helt glömmer bort eller inte känner till- är glädjebetygen. De förekom definitivt i det gamla systemet och de förekommer nog även i det nya systemet. Det var verkligen en utslagsningsfaktor för elever, inte minst de elever som hade det väldigt svårt i skolan. De fick visserligen ett godkänt, men tidigt kunde vi med lokala uppföljningar och jämförelser i min hemkommun Västerås – upptäcka differensen mellan det betyg de hade med sig i slutbetyget och de resultat man uppnådde i A-kursen på gymnasiet. Denna grupp elever försvinner helt i skoldebattten -för att på papper är de formellt godkända och därmed behöriga till gymnasiets nationella program. Fakta är att dessa elever slås ut direkt och av de som stannar kvar så har de svårt efter tre eller fyra år att få ett slutbetyg från gymnasieskolan som är fullständig. Dessutom är det så att elever med godkända resultat från grundskolan inte prioriteras i gymnasiet, även om de behöver stöd och specialresurser. Skolor och kommuner tvingas självklart prioritera de som faktiskt kommer till gymnasieskolan utan behörighet att antas. Det gamla betygssystemet ledde till att elever fick felaktiga betyg som sedan slog ut de i gymnasiet. Det är svårare idag i grundskolan, därför är återkommande uppföljning och omdömen av kunskapsmålen viktiga. Skolan och lärarna kan då tidigt i kedjan erbjuda extra stöd, det är också idag väldigt vanligt med lovskolor och sommarskolor även om jag anser att detta ska skötas i ordinarie verksamhet. Men ska det fungera krävs större satsning på behöriga lärare och speciallärare.

Roger Haddad (fp), Riksdagsledamot i Utbildningsutskottet
Kommunalråd för utbildning/arbetsmarknad i Västerås 2006-2010

Skolverket har nu presenterat en nationell rapport över gymnasieelvernas slutbetyg, imorgon torsdag kommer sifforna för kommunerna. Men rapporten konstaterar ändå att tre av tio elever lämnar gymnasieskolan efter tre år utan slutbetyg, det finns också skillnader mellan tjejer och killar samt mellan elever födda i Sverige och elever med utländsk bakgrund. Det är ett bekymmer att så många ungdomar lämnar gymnasieskolan varje år utan slutbetyg, det är också ett bekymmer att allt för många elever behöver ett fjärde gymnasieår för att uppnå slutbetyg, detta är en situation vi noterat i bl.a. Västerås under många år och därför är det viktigt att Folkpartiet och regeringens nya gymnasiereform nu får större genomslag, bl.a. med tanke på de nya yrkes-och lärlingsutbildningarna. Gymnasieskolans största problem är enligt mig det som grundskolan levererar till gymnasieskolan; elever med otillräckliga kunskaper och elever som fram till förra hösten kunde komma in med den formella behörigheten att endast ha godkänd i svenska, matematik och engelska. Självklart har detta inte varit tillräckligt för många elever på gymnasieskolan, denna höst har vi därför skärpt intagningskraven till den nya gymnasieskolan, en annan fråga är förstås lärarnas behörighet i grundskolan.

Ett annat större bekymmer som inte många vill prata om är alla elever som skrivits över från grundskolan till gymnasiet med formellt godkända betyg, men som egentligen har fått ett snäll-G, dvs egentligen skulle eleverna varit underkända i ämnet. Detta är ett stort kvalitetsproblem i svensk skola, i lärarnas betygssättning och skapar en situation som inte är rättssäker för eleverna, därfär är regeringens beslut i förra veckan välkommet, om att nationellt göra en omrättning av 30 000 nationella prov för att se om lärarna sätter glädjebetyg.

Svensk grundskola är vårt stora problem och dess resultat får direkt genomslag i gymnasieskolan, jag är inte förvånad av resultatet av den gamla socialdemokratiska skolpolitiken som fortfarande kommer att slå igenom tills regeringens politik får genomslag.

Det är bra att Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO idag lämnar en rapport i ämnet skola. De menar att skolan och dess resultat är så pass viktig för samhällsutvecklingen att även ESO vill titta på detta. Rapporten är på drygt 120 sidor och jag har också följt presentationen från Rosenbad via webben. Flera viktiga slutsatser i Johannes Åman rapport bekräftar några av de saker vi från Folkpartiet fört fram i skoldebatten de senaste fem-tio åren, nationellt som i Västerås. Den kanske viktigaste slutsatsen är vikten av lärarens betydelse, vikten av undervisningen och inte minst kvaliteten i undervisningen. Idag skriver jag på VLT Debatt om skolbetygen och vår egentliga utmaning i ex Västerås där slutbetygen från år 9 egentigen inte säger hela sanningen om elevernas kunsskapsnivå när vi tittar samlat på gymnasieskolan och hur de sedan klarar av gymnasieskolan. Även VLTs ledare skriver i samma ämne, nämligen glädjebetygen och Nossebro skola i Västra Götaland som tydligen radikalt höjt sina resultat, nu visar det sig att det mesta var glädjebetyg, rapporterar Dagens Nyheter. Detta trots att Skolinspektionen kritiserat detta (DN).

Folkpartiet i Västerås har sedan 2008 och 2009 drivit frågan om lärarkompetenskartläggnigarna och kompetensinsatser. Under våren 2010 presenterade vi förslag på hur vi vill reformera och modernisera organisationen proAros då vi upptäckt att skolresurserna inte gick till skolorna och lärarna utan till administration och tomma lokaler. Vi har lagt en motion till kommunfullmäktige som vi hoppas få bifall för. När vi presenterade idén i mars 2010 var det endast knappt något parti som ansåg att vi skulle göra något åt proAros. Efter Fps förslag har sedan M och Mp sagt att de vill ”lägga ner” proAros. Men det är inget alternativ och inget vi från Folkpartiet kommer att gå med på.

Lärarkompetensen måste fokuseras på ytterligare och regeringens Lärarlyftsatsning är bra, men det borde ha varit på samma nivå som förra året. Samtidigt är det kommunerna som är ansvariga och arbetsgivare och det är uppenbart att kommunerna inte satsar på lärarna- varken på kompetens eller lärarlöner, även om jag anser att kompetensinsatser fortfarande är mycket högre prioriterat än lärarlöner. Men för att vi samtidigt ska locka duktiga studenter att vilja undervisa måste vi också höja lärarnas löner. Även här var Fp ensamma valet 2o10 att driva frågan i Västerås. Varken våra alliansvänner eller Socialdemokraterna vill höja lärarnas löner. I juni 2011 tvingades de rödgröna att lägga 15mkr på höjda lärarlöner vilket vi anser är bra men det räcker inte. De rödgrönas kände sig tvingade för att de dels inte har egen majoritete i kommunfullmäktige, dels för att lärarna för första gången på minst 8-10 år demonstrerade mot S-lednigen utanför stadshuset i maj 2011.

SVT skriver om ESO rapporten.