Läser återigen i Dagens Nyheter och Sveriges Radios hemsida om situationen för oppositionen i Burma. Demokratikämpen och ledaren för NLD, Aung San Suu Kyi planerar att genomföra en rundresa i landet för att träffa lokala partiföreträdare och diskutera med det burmesiska folket. Juntan sitter inte och har direkt glömt bort Aung San Suu Kyi, tvärtom verkar de bevaka henne mer än någonsin efter att de formellt upplöst husarresten för drygt ett halvår sedan.

Juntan är livrädd för Suu Kyi och varnar idag i ett meddelande Suu Kyi och hennes anhängare att kaos kan utrbyta som konsekvens av hennes rundresa. Jag hoppas att Suu Kyi genomför sin resa. Jag hoppas att omvärldens och medias kameror ger henne den extra bevakning genom att följa henne och därmed försöka hålla borta generalerna från att skada henne. På sin höjd kan de åter sätta henne i husarrest och åter visa oss utanför Burma och det burmesiska folket att de är inget annat än diktatorer, odemokratiska som vill tysta oliktänkande och viktiga folkliga och demokratiska symboler och personligheter som Suu Kyi.

Problemet med Burma är att omvärlden är för ointresserade och tysta. FN verkar ha fullt upp med annat (Libyen t ex) och EUs engagemang ändras från månad till månad och tyvärr är jag oroad över Tysklans omsväning i förhållandet och synen till de olika politiska partierna i Burma. Jag hoppas innerligt att Tyskland inte följer Frankrikes Burmapolitik- det skulle resultera i ett EU som är handlingsförlamat inför den grymma militärjuntan i Burma.

Annonser

Läser via Dagens Nyheters hemsida och Sverigs Radios hemsida att EU backar i frågan om Frankrike och det aviserade överträdelseärendet där kommissionen tidigare, i mitten av september, riktade skarp kritik mot Frankrikes utvisning av romer till andra länder i Europa. Visserligen ska man inte jämföra utvisningarna med andra världskriget, men när en speciell utvald grupp av männsikor (etniskt, språkligt, kulturellt) förföljs och utvisas med buller och bång är det förstås viktigt att kommissionen ryter till och säkerställer att EUs medlemsstater följer de konventioner om mänskliga fri-och rättigheter, men också skydd av minoriteterna i EUs medlemsstater. Är det så att någon begår brott i ett visst land finns särskilda beslut kring detta och det ska ske en indivuell prövning- denna kollektiva hanteringen av romer är under all kritik. Jag är besviken på att EU och kommissionen inte går vidare och prövar detta ärende.

Frågan om romernas situation i Italien väckte många känslor och hur regeringen där behandlade minoriteterna, sedan kom Bulgarien och Rumänien. Nu har turen kommit till Frankrike, presidenten tar i med hårdhanskarna direkt och har beordrat rivning av läger och platser där romer bor. Jag delar fullt behovet av att det ska råda ordning och reda och att staten ska vidta åtgärder mot brottslingar eller grov kriminalitet. Följer man inte landets lagar i vissa avseenden så ska man få en chans i domstol och därefter få sitt straff, eller om franska regler tillåter, utvisas till sitt ”ursprungsland”. Men hanteringen och tonen i hela frågan kring romerna är skrämmande och skamligt för Europa och speciellt när det är länder inom den europeiska unionen som bedriver denna jakt på minoriteterna. Uppenbarligen har inte de fina paragraferna och texterna så stor betydelse i EU när det kommer till minoriteter. Kärnan i EU:s dokument är fred med varandra, samarbete, fri rörlighet. Begår någon brott i Sverige eller i ett annat EU-land så måste det hanteras på ett rättsäkert sätt.

Sverige måste protestera, i detta fall EU-minister Birgitta Ohlsson och utrikesminister Carl Bildt, det finns demokratiska värderingar som vi har till uppgift att beskydda. I Sverige rapporteras också idag i bl.a. Dagens Nyheter om hur man hanterar romer som tigger, även här visar det att myndigheter agerar och tillmäpar lagen på olika sätt. Frågan om romerna i Sverige och nu gäller det inte just resande i Europa, måste hanteras på ett mer ödmjukt sätt. Kommuerna är det viktigaste aktörerna för ytterst handlar det om bostad, egen försörjning och utbildning. Vår utmaning i Västerås är just utbildning och arbete, att få fler att klara skolan och minska andelen i bidragsberoende- det är möjligt för romerna vill inte leva på bidrag men det vill heller inte bli diskriminerade. Samhället och vi politiker har ett stort ansvar att hjälpa till att arbeta bort fördomarna och öka kunskaperna kring villkoren för romerna först då kan vi lösa de samhällasproblem som finns, inte fatta fler lagar som ökar intoleransen i samhället.