Svar på Björn Wimans inlägg om betygssystemet i Dagens Nyheter 6-7/6- 2015

Kulturchefen på Dagens Nyheter skriver ett intressant inlägg om skolan, det passar bra en vecka innan grundskolorna samlas för skolavslutningar, eleverna får betyg numera från årskurs sex och särskilt viktigt är de kuvert som utdelas till niorna. Det slutbetyget påverkar väldigt mycket vilka skolor och program man sedan kan komma in på gymnasieskolan. Betygssystemet har debatterats länge, men det som debatterats mest har ju varit betyg eller inte betyg och om det ska ges från årskurs sex. Efter decennier av debatt beslutade riksdagen att införa tidigare betyg som avstämning och underlag för insatser i god tid innan eleverna lämnar grundskolan för vidare studier på gymnasiet. Wiman refererar till exempel där elever anser att det är mycket tuffare att erhålla de högsta betygen. Man kan också läsa att om eleven har en dålig dag så är det i princip kört. Detta är en mycket förenklad summering av skolpolitiken. Svenska elever har generellt sett flera och återkommande möjligheter i svensk skola. Det har till och med varit och är fortfarande en kultur att man hellre skickar elever vidare till nästa stadium i grundskolan eller från grundskolan till gymnasieskolan, oavsett om du uppnått målen i läroplanen eller inte. Undantag finns, det finns förstås elever som får gå om ett år, det är vanligt i de lägre årskurserna, men ju högre upp i grundskolan desto mer vanligt är det att skolan släpper eleven vidare. Detta i sig skapar en låt-gå-mentalitet i kunskapsuppdraget som inte alltid är till gagn för eleven. När det gäller betygssystemet så stämmer det att det idag ställs högre krav och att fler moment beaktas när betyg ska sättas. Betyg baserar sig på flera indikatorer prestation på prov, muntligt, på nationella prov etc.

Läraren gör en bedömning och sätter betyg. Jag är medveten om att det finns synpunkter på det nya betygssystemet. Men det gamla var inte bättre. Det systemet var generös i den meningen att det skapades rättvisa åt andra hållet- elever som knappt uppnådde godkänd nivå fick godkänt i alla fall. Elever som bara saknade lite för ett Väl godkänt kunde få ett så kallat G plus. Det skapades i skolkorridorerna där lärarna satt med sina kalendrar och hade betygssamtal en informell betygsskala som egentligen inte finns. Det finns inget som hette G minus eller VG plus.

Det nya betygssystemet är en anpassning till verkligheten. Den ska underlätta lärarnas bedömning och ge de en bredare skala att tillämpa när man bedömer elevernas prestationer och kunskapsmål. Parallellt så skärptes kraven för att få de högre betygen. Dagligen kommer det studier, nationella som internationella, som påminner om vikten av att ställa högre krav, eller som det heter på skolpolitiska, lärarna och skolan måste ha högre förväntningar på eleverna i svensk skola. Jag delar den analysen.

Det Björn Wiman också helt glömmer bort eller inte känner till- är glädjebetygen. De förekom definitivt i det gamla systemet och de förekommer nog även i det nya systemet. Det var verkligen en utslagsningsfaktor för elever, inte minst de elever som hade det väldigt svårt i skolan. De fick visserligen ett godkänt, men tidigt kunde vi med lokala uppföljningar och jämförelser i min hemkommun Västerås – upptäcka differensen mellan det betyg de hade med sig i slutbetyget och de resultat man uppnådde i A-kursen på gymnasiet. Denna grupp elever försvinner helt i skoldebattten -för att på papper är de formellt godkända och därmed behöriga till gymnasiets nationella program. Fakta är att dessa elever slås ut direkt och av de som stannar kvar så har de svårt efter tre eller fyra år att få ett slutbetyg från gymnasieskolan som är fullständig. Dessutom är det så att elever med godkända resultat från grundskolan inte prioriteras i gymnasiet, även om de behöver stöd och specialresurser. Skolor och kommuner tvingas självklart prioritera de som faktiskt kommer till gymnasieskolan utan behörighet att antas. Det gamla betygssystemet ledde till att elever fick felaktiga betyg som sedan slog ut de i gymnasiet. Det är svårare idag i grundskolan, därför är återkommande uppföljning och omdömen av kunskapsmålen viktiga. Skolan och lärarna kan då tidigt i kedjan erbjuda extra stöd, det är också idag väldigt vanligt med lovskolor och sommarskolor även om jag anser att detta ska skötas i ordinarie verksamhet. Men ska det fungera krävs större satsning på behöriga lärare och speciallärare.

Roger Haddad (fp), Riksdagsledamot i Utbildningsutskottet
Kommunalråd för utbildning/arbetsmarknad i Västerås 2006-2010

Igår tittade jag på ett bra inslag i TV4 om kommunerna och fristående aktörer- samlat- var bilden att många elever i Sverige inte får det extra stöd i skolan som de behöver och som de faktiskt har rätt till enligt skollagen. Folkpartiet har i regeringen skärpt skollagen där elevers rätt till stöd är skarpare och vi har också infört en rättighet för föräldrar att överklaga rektor och skolans beslut om man anser att skolan inte tillhandahåller extra insats som specialpedagog, speciallärare, extra timmar i ett ämne eller vad det nu krävs för att eleven faktiskt ska ha en reell chans att klara kursplanens mål och få godkända betyg. Elever med funktionsnedsättning och dyslexi är också en målgrupp elever i skolan som rätt ofta och i många år får kämpa gentemot skolan för att få extra hjälp.

Folkpartiet prioriterar skolan lokalt i kommuner där vi verkar, ex i Västerås och i och med att kommunerna är huvudman är lokala politiker ytterst ansvariga för de villkort lärare och rektorer ges på golvet. Detta har jag också de senaste åren särskilt uppmärksammat i Västerås- både i fullmäktige och i media- att arbetsmiljön bland lärarna försämrats, skolor har inte råd att ansälla speciallärare och konsekvensen blir att skolan inte ger eleverna rätt till stöd.

Nu noterar jag att flera kommuner försöker anställa flera speciallärare. Men de växer inte på träd- och en orsak är att Socialdemokraterna avskaffade utbildningen på högskolan – först med Folkpartiet i regeringen återinförde vi denna möjlighet 2008. Trycket på kommunerna är stort- och de behöver denna kompetens och därför har vi nu kraftigt utökat antalet platser på speciallärarprogrammet. Folkpartiet menar också att kommunerna som huvudman inte tar sitt ansvar för en likvärdig skola och detta är ett konkret exempel på att viket stöd du får beror starkt på vilken skola och vilken kommun du råkar bo i, så ska det inte vara.

Fp vill förstatliga skolan, anställa fler speciallärare, vi har återinfört den utbildnigen på högskolan och vi har skärpt både skollagen och uppföljningen genom en tuffare Skolinspektion. Detta är några saker vi kan göra nationellt vid sidan av det kommunala ansvaret för skolan.

För ett par månader sedan begärde jag en extra debatt om skolan i Västerås kommunfullmäktige. Detta har jag bloggat om tidigare. Bakgrunden är den sittande rödgröna majoritetens ovilja att inte vilja ta ansvar och debattera eller diskutera kärnan i skolans uppdrag- kunskapsuppdraget och resultaten i grundskolan. Folkpartiet skrev- för första gången under mina år som aktiv i kommunpolitiken- en begäran som ordförande i kommunfullmäktige lämnade utan åtgärd.

Nu har jag inlämnat en interpellation till ansvarig skolpolitiker i Västerås, vänsterpartisten Vasiliki Tsouplaki. Hon är tillsammans med sina rödgröna kamrater i den styrande koalitionen yttrest ansvarig för förskolan och skolan i Västerås. Socialdemokraterna som leder hela kommunen har ett övergripande ansvar för hela budgeten och därmed vilka villkor skolan och lärarna får.

Folkpartiet har under hela mandatperioden och i synnerhet från hösten 2013 och nu under våren uppmärksammat genom ett antal frågor i kommunfullmäktige och genom artiklar i media – lyft lärarnas villkor, lärarnas löner, skolans resurser och förutsättningar. Nu vill vi lyfta en annan aspekt- som är mycket central- resultaten i skolans tidigare år. Verksamheten för 2013 och den rapport som lämnades till kommunfullmäktige i mars 2014 är oroande. Eleverna presterar under riksgenomsnittet inom samtliga områden, reultaten sjunker i de tidigare åren i låg-och mellanstadiet och lärarnas arbetsmiljö är under all kritik.

Min interpellation kommer säkerligen upp först i september eftersom vi inte sammanträder i juli och augusti. Vi har flera förslag för en skola med fokus på kunskap och kvalitet. Men Folkpartiet gör också andra prioriteringar i hur vi vill använda skattepengarna och vi har redan presenterat en del förslag inför valet den 14 september. Bla. kommer vi att främst prioritera skolan och äldreomsorgen och vi kommer inte att gå till val på att sänka skatten när vi vill genomföra reformer inom förskolan med mindre barngrupper och satsa på högre lärarlöner för att nämna några förslag.

 Eftersom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (i den rödgröna koalitionen) inte velat ta debatten – så blir det nu en debatt i kommunfullmäktige. Det är trots allt de som har makten och ansvaret sedan 2010 och verksamheten har bara försämrats sedan vi ingick i styret fram till nov 2010, detta bekräftas också av förvaltningens årsredovisningar.

Idag har jag inlämnat en skrivelse till Britt Sandström, S-ordförande i kommunfullmäktige. Jag begär en extrainsatt skoldebatt i kommunfullmäktige mot bakgrund av de allt sämre skolresultaten i Västerås. Vi har inför kommande fullmäktige inlämnat två frågor bl.a om lärarnas arbetsmiljö och en gäller en fristående grundskola. Men detta gäller hela utvecklingen inom samtliga skolverksamheter med särskilt fokus på elevernas resultat i grundskolan som är helt avgörande för studier på gymnasial nivå.
Resultaten har sedan de rödgröna tog över styret hösten 2010 sjunkit konstant i samtliga stadier. Vi ligger också under riksgenomsnittet och skolförvaltningen bekräftar allt detta i sin redovisning för verksamhetsåret 2013 som bl.a. Fp Västerås haft i sin bedömning av läget utöver alla skolbesök jag gör varje vecka.

Nu ligger frågan hos kommunfullmäktiges ordförande. Skolan är vår viktigaste prioriterade fråga, men den upptar också mest i budgeten för Västerås stad, drygt 2,8 miljarder årligen. Det finns all anledning att lyfta frågan för att ventilera resultaten och efterhöra hur respektive parti ser på den allvarliga situationen, i synnerhet Socialdemokraterna som leder den rödgröna koalitionen och i praiktiken styr skolpolitiken även om en av skolnämnderna leds av en vänsterpartist.

Skrev om detta i lördagens VLT debatt och aviserade dagens begäran:
http://www.folkpartiet.se/politiker/ledamoter-av-riksdagen/roger-haddad/press/rodgront-styre-med-sjunkande-resultat/

Idag den 14 april är det exakt 5 månader kvar till valdagen. Då ska medborgarna dels rösta i riksdagsvalet men också i landstings-och kommunvalet. Skolan är min och Folkpartiets viktigaste fråga i valet men den är också mycket viktigt för väljarna- den är främst viktig för Sveriges utveckling. Vissa partier och till och med journalister påstår att skillnaderna är små, ”alla tycker lika”. Vissa menar också att det behövs en lugn i skoldebatten för att ge skolan lugn och ro, att partierna borde komma överens.

Vissa företrädare för Socialdemokraterna vill tona ner skillnaderna mot Folkpartiet som leder skolpolitiken i regeringen- deras taktik är att framstå som att vi är överens. Fakta är att Socialdemokraterna har- i princip- röstat emot alla regeringens och Folkpartiets skolreformer som Jan Björklung genomfört sedan maktskiftet i oktober 2006. När det kommer till de övriga oppositonspartierna är andelen nej-röster till Folkpartiets skolreformer ännu högre hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vänsterpartiet är det parti som främst yrkar avslag på våra satningar och reformer oavsett om det gäller lärarlegitimation eller tidigare betyg i grundskolan.

Det största oppositionspartiet låter gärna som Folkpartiet i talarstolen. Ibland kan man tro som fp-riksdagsledamot att de kopierat mina anföranden. Men det är en sak att låta lika, en helt annan när man skrapar på ytan och kräver tydliga besked. Det märker man dels hur ledamöterna från S, V, Mp röstar i utskottet och sedan i kammaren. Men det kan också bli tydligt i debatten när företrädare går upp och nästan håller med för att sedan rösta nej eller avstå. Ett sådant exempel är den viktiga lärarlegitimationen- S röstade motvilligt för, Mp lade ner sina röster och V röstade emot.

En annan taktik i kammaren är att S inte tar debatt i viktiga skolfrågor- de nöjer sig med att gå upp och läsa upp sitt anförande- utan att ta repliker eller besvara frågor eller inlägg från delar av regeringen. Detta är ett effektivt sätt att döda debatten men också komma undan med sitt eget ansvar och därmed sin egen skolpolitik. Socialdemokraterna har ingen ny politik, de driver samma frågor från 2006 och 2010. De har heller ingen gemensam skolpolitik med de partier man eventuellt vill bilda regering med, V och Mp.

När det nu är fem månader kvar till valet tvingas alla partier bekänna färg. Även i skolfrågan. Vilka reformer vill  S riva upp? Nyligen på en debatt i Göteborg kritiserade Cecilia Dahlman Eek (s) det fria skolvalet och lagen om bidrag på lika villkor. Vad tycker S om detta -hur ställer sig Mp till hennes krav?

Vad händer med lärarlegitimation, skollagen, betygsreformer, lärarutbilndingsreformen, karriärtjänstreformen etc? Vad händer med gymnasieskolan och de viktiga lärlingsutbildningarna? Här finns ett konkret hot då de rödgröna vill återteoretisera lärlingsprogrammen så att alla ungdomar tvingas läsa in en grundläggande högskolebehörighet. Enligt flera studier är detta gamla system en viktig förklaring till Sveriges höga ungdomsarbetslöshet.

Det finns många frågetecken. Även på det kommunala planet- jag är Folkpartiets kommunalrådskandidat- är det oklart hur det rödgröna styret tycker och prioriterar inom förskola och skola. Jag kommer fortsätta – ända fram till valdagen att utkräva ansvar från de rödgröna- och i synnerhet Socialdemokraterna som orkestrerat hela tillställningen trots att ansvarigt kommunalråd för skolan är Vänsterpartiets företrädare. Jag har nu frågor i fullmäktige om lärarnas arbetsmiljö och den kommunala insynsrätten i friskolor. Under hösten lyfte vi upp resultaten i skolan, Lärarförbundets ranking, skolpengens fördelning etc.

Folkpartiet kommer fortsätta följa upp skolans verksamhet och ställa krav på besked om alternativen även i den kommunala skolpolitiken- trots allt är skolan kommunaliserad och nästan hälften av Västerås stads skattepengar går varje år just till förskola och skola. Hur vi använder alla dessa resurser är avgörande i valet.

Läser på DN debatt att gymnasieelevernas kunskaper i matematik är ett bekymmer, att en studie visar att de inte klarar av matematikuppgifter från grundskolans tidigare år. Artikelförfattarna Christian Bennet och Madeleine Löwing lyfter upp ett stort bekymmer som många av oss kunnat följa och notera under många år. Man hänvisar också till att detta problem funnits i decennier och att det har gjorts otaliga satsningar sedan 1980-talet för att vända detta. De skriver avslutningsvis att Folkpartiet och regeringens matematiklyft, där vi satsar 650 miljoner kronor över en tre-årsperiod kan påverka utvecklingen positivt genom fortbildning. Lärarnas undervisningsmetoder och insatser i klassrummet behöver fokuseras på och utvecklas.

Just matematik har visat sig vara ett ämne där många elever inte klarar målen. Några förklaringar är obehöriga ämneslärare, mycket eget arbete, ej lärarledd undervising samt för mycket fokus på matematikboken som inte heller är anpassad enligt många forskare som uttalat sig  i denna debatt. Där är det viktigt att professionen agerar. Vi har infört tidigare betyg, vi har infört tydligare kunskapsmål som ska uppnås i skolan och vi har satsat stora resurser på att höja basfärdigheterna. I ett första steg 900 miljoner i statliga bidrag 2008-2012 genom en läsa-skriva-räkna-satsningen och sedan 2013 –2016 650miljoner i en statlig satsning på fortbildning och utveckling av didaktik och klassrumsundervisningen.

Vårt beslut att kartlägga lärarnas kompetens, införa krav på behörighet är mycket central. Vi måste också ställa krav på ämnesbehörighet- det är ingen hemlighet att en stor andel undervisar i matematik i landet utan ämneskompetens. Det är heller inget konstigt eftersom den förra S-regeringen inte ställde några krav nationellt för att få undervisa. Nu ändrar vi på detta.

Det är också viktigt att den nya lärarutbildningen får genomslag och att lärare i förskolan och lågstadiet faktiskt behärskar matematik som ämne när de undervisar eller gör vissa uppgifter i förskolan.

Parallellt med detta och tyvärr inget som nämns i debattartikeln är att en konsekvens av detta och en förklaring till DN-artikelns rubrik- är att lärare sätter för snälla betyg- godkänner elever trots att de egentligen inte uppnått kraven i kursplanen. Detta är ett mycket stort problem som påverkar elevernas resultat och genomströmning i gymnasieskolan,. tex avhoppsfrekvensen men också att de inte får den stöd de egentligen skulle ha om de hade kommit till gymnasiet med sina faktiska resultat och betyg. Lärarkåren och Skolverket måste göra mer här för att eliminera de snälla betygen.

Hundra skillnader mellan Fp och M

#1 skolan

Många medborgare är intresserade av politik och följer de politiska partiernas utspel och insändare på olika sätt. Politiskt intresserade behöver inte bli medlemmar i ett parti, men några tar det viktiga steget och blir medlemmar för att aktivt markera sitt ställningstagande, men också ihopp om att kunna bidra och påverka, det kan vara i en lokal fråga som fruskost i förskolan eller i en nationell fråga i form att stötta ett partis nationella politik. Men statsvetarna slår allt mer fast att skillnaderna i svensk politik är mindre och mindre och att det är trångt i mitten. En sådan tydlig förflyttning har dels Socialdemokraterna gjort, men i ännu högre grad Moderaterna.

I alliansregeringen sitter fyra partier och leder Sverige. Resultatet av de beslut man fattar är förhandlade mellan de fyra partierna. På lokal nivå kan man styra i olika konstellationer, såsom i Västerås när vi styrde i majoritet med de övriga allianspartierna samt Miljöpartiet. Det är dels viktigt att hålla ihop en allians och kunna uträtta saker i majoritet, lika viktigt är det att kommunicera vad Folkpartiet i samarbetet får ut och vad vi driver och tycker- och inte minst, varför vi tycker som vi gör.

Dagens första Hundra skillnader mellan Fp och M handlar om synen på skolan och hur den ska styras. Folkpartiet driver aktivt i regeringen och sedan några år att staten ska återta hela ansvaret för skolväsendet. Landsmötet bekräftade denna ståndpunkt 2009 och vi försöker i insändare och genom opinionsbildning driva denna åsikt. I riksdagen är vi tämligen ensamma om denna åsikt även om Vänsterpartiet börjat uttala sig positivt.

Inom alliansen säger de andra nej till ett förstatligande. Men i debatten inser även de och M att dagens lösning inte är optimal. Fp har drivit igenom flera skolreformer för att vända skolresultaten. Ett förstatligande i sig löser inte problemen, men helt klart skulle staten kunna angripa de stora skillnaderna inom och mellan kommunerna. Idag kan vi inte tala om likvärdighet och att vi har 290 olika kommuner som är huvudmän för skolan underlättar inte styrningen och uppföljningen av riksdagens och regeringens beslut inom skolområdet.

Moderaterna säger i debatten att de vill däremot se en ”ökad statlig styrning”. Vad innebär det egentligen? Fp har sjösatt en ny lärarutbildning, ny skollag och ny betygsskala. Det är ett sätt att öka styrningen. Inrättandet av en ny Statens Skoinsinspektion är en annan central del- detta är en av alliansregeringens och Fp:s viktigaste beslut. Fp menar att detta inte räcker. Skolresurserna måste styras bättre och kvaliteten måste öka. Ansvarsfördelningen idag mellan staten och å andra sidan kommunen/alternativen är inte optimal. Fp har i regeringen som del i detta arbete nu fått gehör för beslutet att tillsätta en utredning om att bedöma konsekvenserna av kommunaliseringen 1989/1990. Underlaget kommer att vara väldigt intressant att ta del av.