Svar på Björn Wimans inlägg om betygssystemet i Dagens Nyheter 6-7/6- 2015

Kulturchefen på Dagens Nyheter skriver ett intressant inlägg om skolan, det passar bra en vecka innan grundskolorna samlas för skolavslutningar, eleverna får betyg numera från årskurs sex och särskilt viktigt är de kuvert som utdelas till niorna. Det slutbetyget påverkar väldigt mycket vilka skolor och program man sedan kan komma in på gymnasieskolan. Betygssystemet har debatterats länge, men det som debatterats mest har ju varit betyg eller inte betyg och om det ska ges från årskurs sex. Efter decennier av debatt beslutade riksdagen att införa tidigare betyg som avstämning och underlag för insatser i god tid innan eleverna lämnar grundskolan för vidare studier på gymnasiet. Wiman refererar till exempel där elever anser att det är mycket tuffare att erhålla de högsta betygen. Man kan också läsa att om eleven har en dålig dag så är det i princip kört. Detta är en mycket förenklad summering av skolpolitiken. Svenska elever har generellt sett flera och återkommande möjligheter i svensk skola. Det har till och med varit och är fortfarande en kultur att man hellre skickar elever vidare till nästa stadium i grundskolan eller från grundskolan till gymnasieskolan, oavsett om du uppnått målen i läroplanen eller inte. Undantag finns, det finns förstås elever som får gå om ett år, det är vanligt i de lägre årskurserna, men ju högre upp i grundskolan desto mer vanligt är det att skolan släpper eleven vidare. Detta i sig skapar en låt-gå-mentalitet i kunskapsuppdraget som inte alltid är till gagn för eleven. När det gäller betygssystemet så stämmer det att det idag ställs högre krav och att fler moment beaktas när betyg ska sättas. Betyg baserar sig på flera indikatorer prestation på prov, muntligt, på nationella prov etc.

Läraren gör en bedömning och sätter betyg. Jag är medveten om att det finns synpunkter på det nya betygssystemet. Men det gamla var inte bättre. Det systemet var generös i den meningen att det skapades rättvisa åt andra hållet- elever som knappt uppnådde godkänd nivå fick godkänt i alla fall. Elever som bara saknade lite för ett Väl godkänt kunde få ett så kallat G plus. Det skapades i skolkorridorerna där lärarna satt med sina kalendrar och hade betygssamtal en informell betygsskala som egentligen inte finns. Det finns inget som hette G minus eller VG plus.

Det nya betygssystemet är en anpassning till verkligheten. Den ska underlätta lärarnas bedömning och ge de en bredare skala att tillämpa när man bedömer elevernas prestationer och kunskapsmål. Parallellt så skärptes kraven för att få de högre betygen. Dagligen kommer det studier, nationella som internationella, som påminner om vikten av att ställa högre krav, eller som det heter på skolpolitiska, lärarna och skolan måste ha högre förväntningar på eleverna i svensk skola. Jag delar den analysen.

Det Björn Wiman också helt glömmer bort eller inte känner till- är glädjebetygen. De förekom definitivt i det gamla systemet och de förekommer nog även i det nya systemet. Det var verkligen en utslagsningsfaktor för elever, inte minst de elever som hade det väldigt svårt i skolan. De fick visserligen ett godkänt, men tidigt kunde vi med lokala uppföljningar och jämförelser i min hemkommun Västerås – upptäcka differensen mellan det betyg de hade med sig i slutbetyget och de resultat man uppnådde i A-kursen på gymnasiet. Denna grupp elever försvinner helt i skoldebattten -för att på papper är de formellt godkända och därmed behöriga till gymnasiets nationella program. Fakta är att dessa elever slås ut direkt och av de som stannar kvar så har de svårt efter tre eller fyra år att få ett slutbetyg från gymnasieskolan som är fullständig. Dessutom är det så att elever med godkända resultat från grundskolan inte prioriteras i gymnasiet, även om de behöver stöd och specialresurser. Skolor och kommuner tvingas självklart prioritera de som faktiskt kommer till gymnasieskolan utan behörighet att antas. Det gamla betygssystemet ledde till att elever fick felaktiga betyg som sedan slog ut de i gymnasiet. Det är svårare idag i grundskolan, därför är återkommande uppföljning och omdömen av kunskapsmålen viktiga. Skolan och lärarna kan då tidigt i kedjan erbjuda extra stöd, det är också idag väldigt vanligt med lovskolor och sommarskolor även om jag anser att detta ska skötas i ordinarie verksamhet. Men ska det fungera krävs större satsning på behöriga lärare och speciallärare.

Roger Haddad (fp), Riksdagsledamot i Utbildningsutskottet
Kommunalråd för utbildning/arbetsmarknad i Västerås 2006-2010

Annonser

Igår presenterade Skolverket resultat från lärarenkäten TALIS. Det är första gången Sverige är med i enkäten som vänder sig till lärare i högstadiet och ett antal rektorer. Vissa inslag i enkäten visar att lärare trivs med sitt uppdrag, men en kraftfull majoritet anser att samhället inte värderar yrkets viktiga status. En annan tråkig slutsats, som vi tyvärr känner till, är att många lärare inte skulle vilja bli lärare om de i efterhand skulle välja yrke. Som folkpartist är flera av dessa delar kända. Vi driver dagligen i kommuner, i regeringen genom vår skolminister och i riksdagen, i synnerhet som ledamot för Fp i utbildningsutskottet- en politik som ska göra det attraktivt att vilja stanna men också bli lärare. Forbilda sig till lärare och inte minst fortsätta locka elever att studera till lärare på högskolor och universitet. Regeringen för under fp-ledning en unik nationell satsning på olika fortbildningsinsatser, på att öka andelen behöriga och ämnesbehöriga men också – det unika-på högre lärarlöner för 17 000 lärare i grund-och gymnasieskolan. Fullt utbyggt kostar detta 600-700mkr/år i permanent anslag. Vi prioriterar dessa karriärtjänster för att uppmärksamma de duktigaste lärarnas insatser i klassrummet.

Men studien visar också – eller enkäten som lärarna besvarat- att deras arbetsgivare, fristående skolor och kommuner inte tar sitt ansvar på ett tillräckligt bra sätt. Liten fortbildnig, dålig löneutveckling och en arbetsbörda som gör att många lärare inte hinner med sitt huvuduppdrag- att vara med barnen och eleverna, undervisningen. Vi kan göra mycket både lokalt som nationellt, det gäller att fortsätta minska administrativa bördan och några beslut har vi tagit i riksdagen innevarande riksmöte. Vi driver också frågan lokalt. Men än mer envist driver vi frågan lokalt i Västerås om högre lärarlöner.

Fp driver inför valet frågan om statlig skola. Kommunaliseringen har också i detta avseende varit negativ för läraryrkets status, men de statliga besluten vi fattat om stadieindelning, ny lärarutbildning och ny lärarlegitimation är reformer jag är stolt för att ha varit med i regeringsunderlaget för att genomföra ute i landet. Det är ett av flera sätt att skärpa till kvaliteten och därmed höja läraryrkets status. Det kommer att få effekt på löneutveckling och det kommer också signalera vikten av utbildade lärare. Även om det bara är en början är det ökade söktrycket till lärarutbildningen som vi noterar en viktig effekt av en medveten folkpartistisk skolpolitik.

Idag presenterade Sveriges kommuner och landsting sin Öppna jämförelse 2014 för grundskolan. Positiva inslag på nationell nivå och i Västmanland visar Norberg i norra länsdelen att det går att höja resultaten- även om det tagit några år. Sedan jag besökte Centralskolan och träffade deras skolledning har det gjort ett antal åtgärder för att höja resultaten. Länets tio kommuner representerar i övrigt positoner som bekräftar att länets kommunledningar måste göra mycket mer. Vi kan inte nöja oss med att länets största kommun med ca 70% av invånarna hamnat på plats 150 av 290. En handfull kommuner hamnar i bottenskiktet av SKLs ranking, Skinnskatteberg hamnar längst ner bland våra kommuner.

Resultaten varierar även inom kommunerna. Men rankingen bekräftar att det behöver satsar mer på kunskapsuppföljning, bättre närvaro, bättre stödinsatser och inte minst rekrytera rätt lärare som kan sina ämnen. Här har vi ett stort bekymmer i Västerås som jag följt skolpolitiskt sedan 2002 men vi ser också att detta är ett problem som återfinns i hela landet.

I många kommuner som jag besöker får rektorerna och lärarna inte rätt förutsättningar. Skolpengen kommer inte ner till rektor eller så går den till tomma lokaler. Många obehöriga finns på skolorna och skolk och arbetsmiljön måste lyftas upp. Detta tar vi upp väldigt mycket just nu i Västerås där lärarfacken är mycket kritiska till kommunledningen. Jag noterar också på många skolor att de inte ges rätt resurser utifrån alla uttalanden och viljor som lokala skolpolitiker- som ytterst är ansvariga- ger uttryck för.

Västmanland måste komma igen, det finns ett för stort utbildningsglapp jämte riket och det finns stora skillnader i länet. Fp har bland annat utifrån detta föreslagit ändring i skollagen så att resurser ska fördelas bättre- men vi vill också att staten tar hela ansvaret för skolan för att jämna ut dessa variationer som vi så tydligt kan utläsa i olika mätningar.

http://www.skl.se

Ikväll debatterar Folkpartiets partiledare, utbildningsminister Jan Björklund mot Åsa Romson (mp). Temat är skola och hur vi ska höja läraryrkets status men också hur vi ska fortsätta öka intresset och locka behöriga, duktiga och lämplade studenter att söka in på lärarutbildningen. Siffror från hösten 2013 och 2014 visar att Folkpartiets påbörjade reformer bl.a. ny lärarutbildnig, återinförande av stadieindelningar och mer fokus på ämneskompetens smått börjar bidra till att intresset ökar. Av de behöriga sökande så noteras 3000 studenter som antagits till lärarutbildningen. Regeringen och Jan Björklund fortsätter lyfta denna som en av de viktiagaste i skoldebatten för att vända skolans resultat. Jag delar den analysen. Det kommer att ta några år innan lärarna på den nya utbildningen kommer ut i klassrummen och börjar undervisa.

Jag hoppas att lärarnas roll i klassrummet fortsätter vara i fokus för att det är avgörande för resultaten. Lika viktigt är rektorernas och lärarnas arbetsmiljö och villkor. Här måste man dyka ner i varje skola och kommun för att undersöka situationen. Jag och Folkpartiet i Västerås har uppmärksammat detta länge och under våren har vi lagt flera initiativ för att lyfta lärarnas dåliga arbetsmiljö i Västerås, bl.a. en fråga till kommunfullmäktige som förhoppningsvis kommer upp på torsdagen den 10 april. Ansvarig politiker från Vänsterpartiet ska få svara för den politik de rödgröna fört denna mandatperiod – samtidigt som Lärarförbundets lokala avdelning överväger att anmäla staden till Arbetsmiljöverket. Detta är en situation som kräver åtgärder  nu, tex se över skolans behov av kringsresurser.

Sveriges kommuner och landsting som är arbetsgivare går nu ut och vill ”lyfta fram läraryrkets goda sidor” – sent ska syndaren vakna! SKL företräder de offentliga huvudmännen centralt som är lärarnas arbetsgivare. Det är de som under decennier misskött sin lönepolitik. Däremot är det positvt att det centrala avtalet som slöts senast utgjorde ett viktigt steg i löneutveckling för lärarnas löner. Jag tror på lokala prioriteringar och ökad individuell lönseättnig- detta har vi i Fp Västerås drivit under många år. Vid årsskiftet stoppade de rödgröna den extra lönesatsningen på lärarna. Vi gör en annan prioritering i vårt handlingsprogram och kommande  budget inför valet 2014. Lärarlönerna är prioritet i vår budget sedan valåret 2010.

SKL har länge aktivt bidragit till att läraryrket sjunkit i status, lärarlönerna är en del. Arbetsvillkoren och förutsättningarna en annan. Att SKL nu skriver att man vill att lärarna ska vara ledare i klassrummet är nästintill en sensation från ett förbund som ett tag förordade att lärare som begrepp skulle fasas ut. Folkpartiets krav på lärarlegitimation och behörighetskrav börjar nu genomföras i landet. Under många år fanns det ett kompakt motstånd i SKL mot nationella regleringar av behörighetskraven. Detta är direkt negativt för läraryrkets status, synen på skola och lärare som professionell utbildad pedagog. Det verkar eventuellt pågår en tillnyktring i SKL-organisationen. Självklart har denna aktiva politik från SKLs huvudkvarter också bidragit till decennier av låga löner, vikarier som hoppar in och ut, obehöriga som anställs etc. Vem vill med dessa signaler bli lärare? Om vi ser en tillnyktring från SKL:s sida är för tidigt att sia om.

Igår debatterade jag Lärarförbundets rapport om andelen lediga lärartjänster. Statistiken är baserad på Arbetsförmedlingens siffror och visar att mitt län, Västmanland, har den högsta ökningen, 33% ökning när det gäller andelen lediga lärratjänster i länets kommuner. Den som har tuffast utmaning är Hallstahammars kommun. Även residensstaden Västerås behöver rekrytera många lärare, inte minst till förskolan.

Debatten skedde i Sveriges Radio Västmanland, besök gärna sändningsarkivet från torsdag kl 15.08–15.25 cirka och lyssna på debatten mellan mig och socialdemokraten från Sala, riksdagsledamoten Pia Nilsson. (Nilsson sitter dock inte som mig i riksdagens utbildningsutskott).

Socialdemokraterna hade i inslaget inte ett enda eget förslag att presentera som svar på hur vi ska förebygga det Lärarförbundet nationellt kallar en ”lärarkris”. Jag inser att det är en stor utmaning, men jag förde fram dels våra och alliansregeringens förslag, dels det som vi håller på att arbeta fram: införandet av en ny lärarlegitimaton, dels beslut i skollagen om nya karriärsteg. Detta med karriärsteg innebär att riksdag och regering går in med statsbidrag till huvudmännen för att lönemässigt premiera duktiga lärare i grund-och gymnasieskolan. Utöver detta har vi genomfört Lärarlyfte I 1 som var en fortbildning av behöriga lärare samt i år Lärarlyftet II som ska fokusera på de som är obehöriga så att de blir behöriga lärare.

Debatten blev lite märklig när Pia Nilsson (s) inte ville erkänna först att vi har ett kommunalt huvudmannaskap för skolväsendet och menade att jag var en mästare på att skylla allt på kommunerna. Men fakta är att skolan är kommunal och det är de lokala skolpolitikerna som har ett ansvar att fortbilda och anställa behöriga och ämnesbehöriga lärare. Det är också de som arbetsgivare som kan se till att höja lärarnas löner.

Men tyvärr är det många kommuner som missköter detta. Folkpartiet har därför lokalt varit pådrivande i Västerås för högre lärarlöner och fler karriärvägar. Vi har också genomfört stora kartläggningar av kompetensen för att se hur kompetensläget ser ut och vilka satsningar som  behövs. Som jag skrivit om många gånger i media sedan 2008 är detta den enskilt viktigaste kvalitetsfaktorn för att höja skolans resultat.

Folkpartiet och regeringen är på god väg att sjösätta lärarlegitimationen, nytt datum är december 2013 och fullt ut 2015. Det är en viktig reform för att öka andelen behöriga och se till att skolorna har rätt kompetens på rätt plats. Utöver detta har vi startat speciallärarutbildningen som Socialdemokraterna avskaffade samt infört en helt ny lärarutbildning som åter fokuserar på stadierna i skolan.

Slutsatsen efter debatten var att Socialdemokraterna kritiserar, menar att vi inget gör och det vi gör är ett hafsverk. Eftersom de reformer de efterfrågar och de idéer de nämner faktiskt är beslutade  av denna regering under Folkpartiets ledning, är denna kritik inte trovärdig och visar att S har tomt i den skolpolitiska lådan. Pia Nilsson borde istället ringa runt till sina S-kommunalrådskamrater som styr alla länets kommuner utom i samverkan med V i Fagersta och trycka på om att man ska satsa mer på skolan och öka antalet behöriga lärare.

Folkpartiet och alliansregeringen har många reforerm kvar att göra och detta med lärarkompetensen är inget vi ändrar på två år. Men det är bättre att Folkpartiet och alliansen får genomföra sina egna refomer än att S som vill utmärka sig som kritiska bara vill komma till makten-och genomföra vår politik som vi just håller på att sjösätta. Utöver dessa reformer utreds just nu lämplighetstester för lärare och inrättande av en Lärarnas ansvarsnämnd som kan återkalla legitimationer. Detta samlat måste på sikt öka attraktiviteten och löneläget för lärarna i Sverige.

Lärarförbundet är snabba (Svenska Dagbladet, SVT, SR) att döma ut Folkpartiets förslag (bl.a. i Dagens Nyheter) att införa flera alternaiva studievägar i gymnasieskolan. Den förra socialdemokratiska gymnasieskolan som formellt gällde fram till våren 2011 (samt att de elever som läser enligt det gamla upplägget också får slutföra enligt detta upplägg omfattas inte direkt av den nya reformen) har slagit ut tusentals ungdomar under dessa år. Lärarförbundet som ibland har vettiga åsikter menar nu att vi med vårt förslag nedmonterar gymnasieskolan. Problemet är att kvaliteten i grundskolan och gymnasieskolan varit under all kritik under många år. Det har varit för lätt att komma in på gymnasie och det ställdes knappt några krav från grundskolan, endast godkänt i matematik, svenska och engelska. I vissa kommuner ex under det socialdemokratiska styret i Västerås avskaffades även detta och man tog in alla oavsett om de var behöriga eller inte. Detta började avskaffas runt 2005 när vi från Fp hårt kritiserade dess effekter och fullt ut under min tid som ordförande 2006-2010. Med den nya gymnasieskolan som trädde ikraft hösten 2011 får vi tydliga spår i gymansiet beroende på målet med studierna: arbetslivet direkt eller vidare studier. Men denna omläggning räcker inte. Det kommer fortsatt vara en grupp elever som inte vill studera i tre eller fyra år. Några vill ha konkreta korta yrkeskurser för att sedan ta nästa steg. Gymnasieskolan, dess kvalitet och inte minst behörighetskraven och behörighetskraven på lärarexamen och ämnesbehörighet nedmonterades under skolministar som Göran Persson, Ingegerd Wärnsersson och Thomas Östros med supports av Sveriges kommuner och landsting och Lärarförbundet.

Det är beklgaligt att miljöpartisten Jabar Amin påstår att detta förslag presenteras för att skymma ”regeringens misslyckande” i skolan. Det kan man ju tycka om man sitter i oppositionen, men det blir lite svårt att vara trovärdig när oppositionen dels vet att reformerna trädde ikraft hösten 2011, dels att vi har ett kommunalt huvudmannaskap med 290 olika skolpolitiska ambitioner och prioriteringar som också påverkar hur svensk skolas totala resultat ser ut till slut.

Nu gör vi upp med denna skolpolitik och genomför ett antal genomgripande reformer i skolan bl.a. ny  skollag, ny gymansiereform och krav på ämnesbehörighet och lärarlegitimation. Lärarförbundet har haft för mycket att säga till om i svensk skolpolitik och resultat är väl känt. Att införa fler vägar och mindre akademisering av utbildningen är något som bör bejakas, målet måste vara en skola där man har en faktisk chans att bli något och klara av något, inte bara där man kommer in men aldrig kommer ut. Vill nu utreda detta vidare och ansvarig minister, Jan Björklund (fp) avsierar också ett sådant uppdrag till sitt departement, enligt Sveriges Radio. Modellen innebär även här att eleverna senare kan läsa in vissa ämnen inom vuxenutbildningen.

Folkpartiets partiledare och skolminister Jan Björklund presenterade nyligen våra förslag kring att återinföra klasslärare och i lärarutbildningen återinföra lågstadieläraren, ref i bl.a. Svenska Dagbladet. En viktig del i de kartläggningar vi genomför i Västerås kring lärarkompetensfrågan är att vi tittar på lärarexamen, ämnesbehörighet men också om man är utbildad för den skolform man undervisar i. Samtliga dessa faktorer är betydelsefulla om vi ska höja våra skolresultat och kvaliteten i utbildningen. Socialdemokraterna kritiserar förslaget om lågstadielärare och fokus på de tidiga åren, detta är varken trovärdigt eller konstruktivt. Tack och lov inser även de i allafall att fp:s förslag att fokusera på matematik och svenska är rätt.  

Resultaten av den socialdemokratiska skolpolitiken ser vi när det gäller lärarutbildningens dimensionering, kvalitet och intagningskrav. På det lokala planet har många kommuner inga rutiner för uppföljning av resultaten och det satsas för lite på fortbildning, många kommuner fortsätter att anställa obehöriga lärare. Mycket av detta har socialdemokrater aktivt medverkat till i Sveriges kommuner och landsting (på den tiden hette det Kommunförbundet). Gör man en analys av det som sagts och skrivivt kring detta för drygt 10-12 år sedan märker man snart att besluten mest fattades på ekonomiska grunder och inte utifrån elevernas perspektiv och rätt till en kvalitativ bra utbildning. Inte heller verkade man ha lärarnas pedagogiska utgångspunkter och kopplingen till läraryrkets roll, attraktivitet och status i form av befogenheter, löneläge etc. Fd Kommunförbundets socialdemokratiska politiker i aktivt samverkan med de socialdemokratiska ministrarna – kanske främst Ingegerd Wärnersson och Thomas Östros – har succesivt medverkat till nedmonteringen av kvaliteten i både högskolan och grund- och gymnasieskolan.

Alliansregeringen och folkpartiet som ansvarig för skolpolitiken har en hel del att reformera i lagstiftning, men inte minst att ändra attityden och synen på behöriga lärare och bidra till att återigen höja läraryrkets status. Här har vi ett stort ansvar så länge vi är huvudman och ytterst ansvariga för skolverksamheterna. Staten kan påverka genom skollagen och andra förordningar, men det är kommunerna som är huvudman och det är lokala skolpolitiker som kan prioritera så att skolan får goda förutsättningar, men också se till att resurserna hamnar rätt.

Förslaget att återinföra lågstadielärare välkomnas. Som skolpolitiker handlar mycket av besluten och resurserna idag att lappa och laga, kompensera, att utveckla det individuella programmet på gymnasiet och att försöka hitta ingångar till gymnasiet som kan kompensera att eleverna kommer från grundskolan med otillräckliga förkunskaper. Även om det är viktiga utmaningar måste man ändå konstatera att fokus inte ligger rätt.

Vi lägger också mycket tid och resurser för att öka genomströmningen i gymnasieskolan, minska avhoppen, minska felval och underlätta för elever att välja utbildningar som kan leda till ett arbete. Fokus ligger också i debatten på ungdomsarbetslösheten – främsta förklaringen är att ungdomarna valt fel utbildning eller inte har en godkänd gymnasieutbildning, ibland inte ens avklarade grundskolestudier. Mot den bakgrunden känns det helr rätt med regeringens skolpolitik och vårt nya förslag om ännu tidigare insatser och återinrättandet av lågstadieläraren så att det blir rätt redan från början. Detta är åtminstone en viktig del i vår skolpolitik som långsiktigt är avgörande för våra resultat i grundskolan.