Idag den 14 april är det exakt 5 månader kvar till valdagen. Då ska medborgarna dels rösta i riksdagsvalet men också i landstings-och kommunvalet. Skolan är min och Folkpartiets viktigaste fråga i valet men den är också mycket viktigt för väljarna- den är främst viktig för Sveriges utveckling. Vissa partier och till och med journalister påstår att skillnaderna är små, ”alla tycker lika”. Vissa menar också att det behövs en lugn i skoldebatten för att ge skolan lugn och ro, att partierna borde komma överens.

Vissa företrädare för Socialdemokraterna vill tona ner skillnaderna mot Folkpartiet som leder skolpolitiken i regeringen- deras taktik är att framstå som att vi är överens. Fakta är att Socialdemokraterna har- i princip- röstat emot alla regeringens och Folkpartiets skolreformer som Jan Björklung genomfört sedan maktskiftet i oktober 2006. När det kommer till de övriga oppositonspartierna är andelen nej-röster till Folkpartiets skolreformer ännu högre hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vänsterpartiet är det parti som främst yrkar avslag på våra satningar och reformer oavsett om det gäller lärarlegitimation eller tidigare betyg i grundskolan.

Det största oppositionspartiet låter gärna som Folkpartiet i talarstolen. Ibland kan man tro som fp-riksdagsledamot att de kopierat mina anföranden. Men det är en sak att låta lika, en helt annan när man skrapar på ytan och kräver tydliga besked. Det märker man dels hur ledamöterna från S, V, Mp röstar i utskottet och sedan i kammaren. Men det kan också bli tydligt i debatten när företrädare går upp och nästan håller med för att sedan rösta nej eller avstå. Ett sådant exempel är den viktiga lärarlegitimationen- S röstade motvilligt för, Mp lade ner sina röster och V röstade emot.

En annan taktik i kammaren är att S inte tar debatt i viktiga skolfrågor- de nöjer sig med att gå upp och läsa upp sitt anförande- utan att ta repliker eller besvara frågor eller inlägg från delar av regeringen. Detta är ett effektivt sätt att döda debatten men också komma undan med sitt eget ansvar och därmed sin egen skolpolitik. Socialdemokraterna har ingen ny politik, de driver samma frågor från 2006 och 2010. De har heller ingen gemensam skolpolitik med de partier man eventuellt vill bilda regering med, V och Mp.

När det nu är fem månader kvar till valet tvingas alla partier bekänna färg. Även i skolfrågan. Vilka reformer vill  S riva upp? Nyligen på en debatt i Göteborg kritiserade Cecilia Dahlman Eek (s) det fria skolvalet och lagen om bidrag på lika villkor. Vad tycker S om detta -hur ställer sig Mp till hennes krav?

Vad händer med lärarlegitimation, skollagen, betygsreformer, lärarutbilndingsreformen, karriärtjänstreformen etc? Vad händer med gymnasieskolan och de viktiga lärlingsutbildningarna? Här finns ett konkret hot då de rödgröna vill återteoretisera lärlingsprogrammen så att alla ungdomar tvingas läsa in en grundläggande högskolebehörighet. Enligt flera studier är detta gamla system en viktig förklaring till Sveriges höga ungdomsarbetslöshet.

Det finns många frågetecken. Även på det kommunala planet- jag är Folkpartiets kommunalrådskandidat- är det oklart hur det rödgröna styret tycker och prioriterar inom förskola och skola. Jag kommer fortsätta – ända fram till valdagen att utkräva ansvar från de rödgröna- och i synnerhet Socialdemokraterna som orkestrerat hela tillställningen trots att ansvarigt kommunalråd för skolan är Vänsterpartiets företrädare. Jag har nu frågor i fullmäktige om lärarnas arbetsmiljö och den kommunala insynsrätten i friskolor. Under hösten lyfte vi upp resultaten i skolan, Lärarförbundets ranking, skolpengens fördelning etc.

Folkpartiet kommer fortsätta följa upp skolans verksamhet och ställa krav på besked om alternativen även i den kommunala skolpolitiken- trots allt är skolan kommunaliserad och nästan hälften av Västerås stads skattepengar går varje år just till förskola och skola. Hur vi använder alla dessa resurser är avgörande i valet.

Annonser

Hundra skillnader mellan Fp och M

#5 Beställar-utförarmodellen i Västerås

Sedan 1990-talet har Västerås haft en väl fungerande uppdelning mellan beställarnämnderna, dvs de politiska nämnderna, och utförardelen i den kommunala organisationen. Organisationen infördes då genom en överenskommelse mellan S och Fp. Modellen har sedan dess inte reformerats och växt så pass att den administrativa överbyggnaden blev för stor. Under mandatperioden 06-10 upptäckte vi i flera ärenden att den politiska styrningen inte fick fullt genomslag, att politiskt fattade besut inte var kända, att beslut och resurser som var öronmärkta till vissa delar i ex skolverksamheten användes till andra områden. Detta är förstås inte acceptanbelt. Tanken med beställar-utförarmodellen är att skilja beställningen av verksamheten och vem det är som utför den, arbetsgivar-och personalansvaret ska ligga helt på utföraren och alla s.k. hur-frågor. Den politiska styrelsen för utförarsidan ska inte vara partipolitisk egentligen utan verkställa det som beställarnämnderna prioriterat i budget och genom politiska beslut.

Helt klart har kommunala proAros i Västerås skenat i väg utifrån den ursprungliga modellen. Det beror både på tjänstemannakultur men också på hur politikerna agerat under åren. En mycket viktig del i beställar-utförarmodellen är att det offentliga ska separeras från fristående i den meningen att beslutsfattarna ska inta en strikt neutral position när man ger uppdrag och anslår medel eller när man genomför en upphandling inom äldreomsorgen eller inom vuxenutbildningen. Generellt sett har detta fungerat inte minst på äldreomsorgsområdet. Västerås skattebetalare har tjänat väldigt mycket på att effektivisera och separerar beslut och utförandet av hemtjänst mm genom upphandling etc.

Folkpartiet drev som först parti i mars 2010 att vi vill dela organisationen och renodla skoldelen. Problemet har varit skoldelen. Vi la senare en motion efter valet 2010 men dessvärre har slutresultatet hittills inte gått vår väg- mer än att vi faktiskt bidrog till att organisationen kommer att reformeras fr o m 1 januari 2013. För två år sedan var detta otänkbart då endast ett par partier insåg behovet av en förändring.

Fp och M intog olika positioner. M gjorde upp med S, V, Mp om att återföra allt till förvaltningsmodell. Man sätter därmed hela neutraliteten ur spel. Risken att beställaren nu sitter med både personal, lokaler, arbetsgvaransvar etc etc kommer att överta fokus från de viktiga verksamhetsfrågorna som man är satt att bevaka och följa upp främst. Neutraliteten mellan kommunen och fristående skolor och alternativ inom vård och omsorg har satts ur spel.

Min bedöming är att stadens nya organisaton från 1 jan 2013 kommer att behöva justeras igen då förslaget från S och M inte är neutral.

Läser återigen om ett fall på en skola, denna gång en fristående gymnasieskola som haft en turbulent höst och där gymansieeleverna bytt och fått nya lärare hela tiden, upp till 15 lärarbyten på kort tid. Detta får mig snabbt att tänka på den turbulens vi hade inom den kommunala äldreomsorgen för några år sedan där de äldre fick möta över 80 olika vårdare i hemtjänsten. Detta är inte okej och det är inte acceptabelt.

Nu handlar det om en VLT artikel som skriver om situationen på Västerås Fria Gymnasim, en skola som etablerade sig i Västerås 2003 (jag satt då som ledamot i utbildningsnämnden) och efter en liten skakig start har verksamheten skötts hyftsat bra och de elever jag mött vid mina besök har varit nöjda med sin undervisning och inte minst att skolan hade avtal med andra kommuner om när det gäller brandskyddsövningar. Även inom inriktningen bistånd har man också varit duktig på att erbjuda eleverna intressanta kurser i Sverige och utomlands.

Att ledningen bytts ut ett antal gånger och att man inte haft en långsiktig lösning med rektorskapet har förstås inte varit bra, varken för elever eller för lärarna. Ägaren som är VD har också till och från varit borta från verksamheten.

Jag uppmanar nu Västerås stads pedagogiska nämndernas stab att anmäla detta tilll Skolinspektionen och jag anser att VD som är yttresta chef för verksamheten måste befinna sig på plats för att snabbt reda ut denna situation samt att man lyckas få till en permanent skolrektor på plats. Den kritik som några elever ger uttryck för idag i VLT artikeln förstår jag till fullo.

Sedan mitten av december har medias nyhetsfokus- innan OS startade- legat på vädret och all snö. Detta intensifieras i februari när kyla kombineras med ännu mer snö och så småningom hur det påverkar vår infrastruktur. Dessa frågor fokuserar media på med all rätt eftersom det drabbar resenärer, bilresande, företag som inte får varor men också idrottshallar, skolor och enskilda som inte kan gå ut som äldre eller personer med funktionshindrade. Här har staten ett ansvar genom Banverket, Försvaret och sitt bolag Statens Järnvägar (SJ) men kommunerna har också ett ansvar med den lokala snöröjningen så att människor kan komma iväg till sin sina jobb, sin skola etc. Mitt i snökaoset och någon vecka efter mediarapporteringen kring Stockholmsmoderaternas interna provval så kommer en förtroendemätning mellan huvudkombattanterna till statsministerposten. Fredrik Reinfeldt vs Mona Sahlin. Enligt mätningen refererad i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter ”knaprar” Sahlin in på Reinfeldt. Men statsminsitern och alliansen har inget att oroa sig kring just denna mätning eftersom det sk gapet miskade fråb 40 till 30. Av de tillfrågade säger endast 26% att de föredrar Sahlin som statsminister.

Det som är intressant är hur väljarna tolkar och sympatiserar i den här typen av undersökningar. Även om gapet fortsatt är stort och det är fortsatt ledning för Reinfeldt och hans allianskollegor inom folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna är det faktiskt så att från december månad har de rödgröna på riksplanet i andra opinionsmätningar fått ett övertag i förhållande till regeringen. Några förklaringar är att EU-ordförandeskapet gjorde att våra ledande ministrar var frånvarande från inrikespolitiken, regeringens -enligt mig- stora feltramp kring socialförsäkringarna som man sedan rättade till delvis men främst förklarade mycket bättre. Speciellt när det framkom att Sahlins alternativ var ännu sämre.

Frågan är nu vad vill Mona Sahlin inför valet – varför har Sahlin varit så tyst under hela mandatperioden som oppositionsledare, det är dags för Sahlin att komma med konkreta förslag och inte bara hänvisa till valet eller möjligtvis till den alternativa budgeten man vill lägga den 15/4, väljarna har rätt att få veta vad alternativet till regeringen tycker- eller så är kanske så att vissa väljare föredrar en tyst Sahlin?

Det är alltid roligt för en liberal politiker när en opinionsundersökning visar en mer positiv utveckling för alliansregeringen, men också för folkpartiet liberalerna. Mätningen kommenteras idag i flera medier, däribland Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Även om jag själv haft synpunkter och framfört kritik mot regeringens första förslag till nya sjukskrivningsregler så tycker jag att det reviderade förslaget blivit något bättre, men det krävs att vi följer upp regelverket så att inte personer i onödan fastnar i de byråkratiska kvarnarna. Mina synpunkter kring denna fråga och som ett svar till socialdemokraterna redovisade jag i måndags i en artikel på VLTs debattsida. Jag menar att socialdemokraterna på riksnivå tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet inte är trovärdiga och att de under hösten enbart försökt vinna snabba poäng på att kritisera och framställa en regering som jagar personer med funktionshinder. Detta gick bra tills Salin och Veronica Palm avslöjades av Expressen och där det visade sig att s-budgeten också räknat med att personer skulle bli utförsäkrade.

Att den förra s-regeringen totalt misslyckades med sjukskrivningstalen och att man inte hade någon bra politik på socialförsäkringsområdet stod det inget om. En sak konstaterar jag i min artikel – Mona Sahlin lovar en förändring menar hon: för henne är det lika med en återställare. Jag konstaterar nu att en Sahlinledd regering kommer att återställa skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, skattepolitiken mm som om det var bättre förr inom dessa områden.

Retorikern Mona Sahlin försöker tycker jag vilseleda när hon säger att ”vi förlorade valet 2006 och därför behöver vi förändra vår politik”, ungefär så. Frågan är också vad vänsterpartiet tycker – här är oppositionen inte alls överens varken när det gäller den ekonomiska politiken eller utrikespolitiken eller för den delen skolpolitiken. Jag tycker att media och de borgerliga mer aktivt ska sätta ljuset och avkräva vänsterpartiet besked i flera viktiga frågor för väljarna. Den tillfälliga opinonsskjuts som s, v, mp fick under december månad är helt tack vare debatten om socialförsäkringarna och lite tack vare all fokus på mp:s Maria Wetterstrand. Det som är intressant är att fokuseringen på Westterstrand inte var så mycket kring mp:s politik och kommande överenskommelser. En intressant fråga skulle vara vad Wetterstrand och miljöpartiet tycker om Mona Sahlins kampanjresor till SAAB och Trollhättan där hon försöker lova de anställda det ena och det andra.

Ju närmare valet vi kommer hoppas jag att media också ska ställa dessa frågor – precis som de ska göra med våra partier på rikisnivå, regional nivå och på det lokala planet. Jag är övertygad om att opinionen kommer att bli som den var i oktober/november där regeringen fortfarande hade ett tillräckligt stabilt stöd som berodde på hanteringen av den ekonomiska krisen, EU-ordförandeskapet samt de reformer som regeringen presenterat inte minst på skolområdet och arbetsmarknadsområdet. Nu vet vi ungefär vad socialdemokraterna vill (återställa), när det gäller miljöpartiet är det lite osäkert fortfarande. Mest intressant är vilka vägval vänsterpartiet tänker göra under våren.

Idag bemöter jag på VLT Debatt det socialdemokratiska oppositionsrådet i Västerås Ulla Persson i frågan om ungdomsarbetslösheten. Socialdemokraterna har under senvåren 2009 försökt lyfta frågan om ungdomsarbetslöshet och ett par inlägg under hösten. Deras ambition verkar endast vara att måla upp en bild av att vi i Folkpartiet och Västeråsalliansen drar ner resurserna till de som behöver de mest och att vi inte gör tillräckligt för unga arbetslösa. Jag tycker mig känna igen denna taktik från partiledaren Mona Sahlin. Men nu är vi i Västerås och här har folkpartiet varit med att satsa resurser på ett vuxenutbildningsutbud som få kommuner i Västerås storlek kan erbjuda. Vi har också successivt höjt budgeten för arbetsmarknadsinsatser – både i förebyggande syfte men också när väl unga och vuxna blir arbetslösa. Det är en av våra viktigaste frågor och självklart ser man det i den ekonomiska prioriteringen i både 2008, 2009 och nu i 2010 års budget. Enligt mig så har vi en god beredskap och fokus i arbetsmarknadsbudgeten i år är på ungdomsarbetslösheten.

Socialdemokraterna röstar nej till flera viktiga förebyggande verksamheter, vi har en annan uppfattning kring gymnasiepolitiken och man vill bara ha mer resurser utan att redovisa till vad. Under hösten debatterade Ulla Perssson dessa frågor med mig också men då var kritiken finansieringen av våra arbetsmarknadsinsatser då man tyckte att staten borde ta ett större ansvar. Det kan man tycka. Men medan Ulla Perssson reder ut vem som borde betala är vi angelägna om att sköta våra kort rätt genom tydliga politiska prioriteringar i vår kommunala budget. Om regeringen kommer med ett större anslag välkomnar vi det. (För Västerås del kan vi säga att av de 100 extra miljonerna som vi får för 2010 har vi skjutit till resurser till de pedagogiska nämnderna också). Dessutom har regeringen satsat på Yrkesvux och här har Västerås också fått drygt 17 extra miljoner för 2010 för att bredda vårt vuxenutbildingsutbud. Socialdemokraterna röstar på ett sätt i nämnden och debatterar andra saker i kommunstyrelse och kommunfullmäktige- dessutom vill de gärna blanda ihop den statliga politiken och vad vi gör här i kommunen. Det är inte trovärdigt.

Det vänder snabbt i opinionsläget, Miljöpartiet ökar i många mätningar, men det är egentligen inte konstigt. Skulle massmedia och debattörer diskutera exempelvis skolpolitik varje  vecka i sex månader så skulle säkert Folkpartiets siffror öka. Men opinonsläget förändras hela tiden från månad till månad. Det viktigaste är att det finns en långsiktig och trovärdig politik som kan klara övergången till ett bättre arbetsmarknadsläge. Regeringen har en sådan politik och den har varit väldigt bra, inte minst genom att betona arbetslinjen och inte Mona Sahlins bidragslinje. Sahlin har gjort flera, nästintill desperata, försök att få lite politisk uppmärksamhet. Bl.a genom att besöka Volvoanställda i Trollhättan och lova – just det- ingenting. Jo,  Sahlin efterfrågar en ”nationell samling”. Det är inte det de anställda vid Volvo behöver. De vill höra ett tydligt besked från GM och Kina, huruvida de tror på affärsidén i framtiden och om vi kan ta fram energisnåla bilar som folk vill köpa. I sammanhanget vill jag påminna att i vänsterkartellen finns Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Undrar vad Miljöpartiet tycker om Monas utspel om Volvo?

Mona Sahlin har varit passiv i 2,5 år och passar i varje viktig politik fråga, i en kommentar till Svenska Dagbladet idag menar Sahlin att nu ökar siffrorna för att vänsterkartellen börjat ”leverera”. Men snart är det val och det är dags att redovisa konkreta politiska förslag ensamt eller helst tillsammasn med mp och v. Nu lyfter visserligen socialdemokraterna efter en tung höst och Mona ser nu en chans att ge sig in i debatten kring regelverket för socialförsäkringarna. Detta är ett ett oerhört viktigt socialpolitiskt område och där har regeringen haft goda intentioner som i vissa delar landat snett. Nu har regeringen backat på ett antal punkter och det tycker jag är korrekt. Sjuka och personer med långvarig nedsatt arbetsförmåga eller under behandling ska inte bli av med sin sjukpenning. Arbetsförmedlingen får också ett nytt uppdrag med inriktning mot rehabilitering och det är något som inte kommit fram tillräckligt i media. Detta är i grunden ett bra förslag och ett av flera möjligheter för den enskilde. Passar det inte så ska den enskilde erbjudas annat och även kunna behålla sin sjukpenning. Mona Sahlin har ingen trovärdighet alls i frågan när det visade sig att socialdemokraterna i riksdagens budgethantering och i sin reservation i princip har samma texter och beräkningar som regeringen, det var nog därför Sahlin inte gick ut redan onsdagen den 2 december när en läkarartikel uppmärksammade frågan i Dagens Nyheter. Själv skrev jag ett brev i ärendet till statsrådet och ville se förändringar den 3 december. Mona Sahlin har nu 2 veckor efter, gett sig in i debatten i ett försök, senast i gårdagens SVT Agenda, förmedla en bild av att hon inte delar regeringens uppfattning. Men hon misslyckades totalt. Socialdemokraterna har själva i sin beräkning också utgått från att personer kommer att utförsäkras efter en tid.

Regeringen har åtminstone backat till viss del, man har också förtydligat vissa delar och man slopar kravet på att den som har sjukpenning ska tvingas ut och prövas mot hela arbetsmarknaden. Jag välkomnar denna förändring. Regeringen kan återta sitt övertag i opinionen, men läget får ändå vår statminister att oroa sig för tillfället i bl.a Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Men det är inte omöjligt. Regeringen har en bra politik, en bra skolpolitik, en bättre integrationspoltitik och har klarat hantera den ekonomiska krisen på ett utmnärkt sett, något som jag inte tror att Lars Ohly skulle ha klarat av. Nu hoppas vi att regeringen kommer igen och att man inte trampar fel i flera viktiga socialpolitiska frågor.