Åter hemma i Sverige och Västerås efter drygt en vecka i Nordkorea med några allianskollegor från riksdagen. Vi började prata om detta lite löst i början av våren och nu blev resan av och det känns viktigt att ha besökt Nordkorea ett land som få får resa in till och ännu svårare när det kommer till at få träffa högt uppsatta politiker. Något parlamentariskt system finns inte egentligen mer än till namnet- man har ett parlament men egentligen ingen opposition och de två mindre partierna som lever i skuggan av Workers Party of Korea spelar ingen roll i nordkoreansk politik. De anses snarare vara stödpartier åt det styrande partiet. Parlamentet håller en session per år i april månad för att diskutera lagar och ekonomiska frågor av ”större vikt för folket” som vice talmannen utrryckte det. Däremellan är det talamanspresidiet som antar lagar, detta skulle vara fullkomligt otänkbart i Sveriges riksdag. Talmannen i den Högsta församlingen är formellt också landets statschef. Men den egentliga makten ligger hos centralkommittén och det kommunistiska partiet med dess generalsekreterare Kim Jung Un som under våren formellt övertog makten efter sin far Kim Jung Il som avled i december 2011.

Nordkorea har en stor utmaning i att sluta fred med grannlandet Sydkora och denna fråga engagerar helt klart den politiska ledningen. Som det ser ut nu verkar det inte finnas något som pekar på något avtal och Nordkorea passar alltid på att kritisera utländsk inblandning och USAs intressen i regionen.

Det finns mycket att skriva om detta minst sagt märkliga lan där partiet har totalkontroll över all och alla. Kontrollapparaten symboliseras ex av att man inte har möjlighet att ringa hur som helst, bo var man vill, inget Internet för allmänheten generellt och man får inte resa utomlands hur som helst. Jucheoideologin som är allenarådande etableras tidigt i skolåldern och följer sedan barnen vidare i livet.

Det finns röster som menar att det är fel att besöka landet, detta är en felaktig uppfattning. Det bästa för det nordkoreanska folket är att fler demokratiskt sinnade länder men också organisationer och företag åker dit för att föra fram våra åsikter och utbyta erfarenheter. Genom dialog kanske Nordkorea kan lämna sin milititära enpartistat och kanske påbörja vissa reformer i det vi menar är demokratisering.

Annonser