augusti 2011


Lyssnar på ett inslag idag på SR Västmanalands hemsida. Bakgrunden är att Arbetsförmedlingen i Västerås idag ska presentera en rapport över deras arbete sedan etablerinsgreformen trädde ikraft 1 december 2010. Det innebar att riksdagen beslutade att Arbetsförmedlingen övertar huvudansvaret för mottagandet av nyanlända för att snabbt erbjuda insatser, vägledning mm för att korta ner tiden innan man går över till en egen försörjning. Innan dess hade kommunerna, ofta dess socialtjänst, ansvaret för mottagandet.

Regeringens och riksdagens beslut har knappt varit ikraft i ett år och det är bra att ha höga ambitioner och förväntningar. Men samtidigt har varje asylsökande och nyanländ en specifik bakgrund, allt från akademiker till analfabeter, från det att man kommer från lugnare regioner till områden som fortfarande drabbas av krigstillstånd. I vissa av dessa länder har det inte funnits ett fungerande skolsystem ex i Somalia. Och dessa personer ska sedan in i det nya mottagandesystemet och få samordnat stöd av Arbetsförmedlingen. Men det fungerar inte om inte kommunerna, landstingetm, vuxenutbildningen och näringslivet också stället upp. Ska detta lyckas krrävs samverkan. Men det är fel att redan idag döma ut reformen som misslyckad. Det är fel och visar att granskaren, i detta fall Sveriges Radio, inte gjort en tillräcklig analys av de personer som det handlar om hittills.

Helgen har varit full av aktiviteter. Med syskonbarnen blir det mycket snack inför dagens skolstart. Tusentals elever börjar skolan idag och jag hoppas att det sker med stora förväntningar och att elever känner att skolan är en trygg arbetsplats. Jag hoppas också att skolan ska vara så pass intressant och lockande att eleverna vill gå till skolan, lära sig nya saker och aktivt deltan i skolarbetet, att de känner att det är en investering från samhällets sida. Mobbning har uppmärksammats de senaste dagarna och idag intervjuas jag av tidningen Skolvärlden om en skolfridslag och om att införa mobbning i brottsbalken. Jane Af Sandeberg skriver om detta på www.skolvarlden.se och om skolstarten skriver jag ett inlägg i dagens VLT där jag efterfrågar vad Vänsterpartiet har för agenda den närmaste tiden, de leder ändå den största skolnämnden i Västerås.

Igår medverkade jag i Västmanlandsakademin som leds av landshövdingen Ingmar Skogö. Alla vi akademiledamöter var inbjdna till en sommarakademi och även många gäster hade bjudits in till Gallery Astley i Uttbersberg, Skinnskattebergs kommun. Efter en otrolig intressant rundvandring i de gamla byggnaderna och parken med konstverk från Indien, Japan och Ryssland avslutades eftermiddagen med föredrag av Zornmuseets direktör samt så hade man arrangerat en panel om konstens betydelse för Västmanland. Anders Nyhlén som idag är motorn vid Galleri Astely invaldes som ny ledamot på stol nr 6, stort grattis till Anders!

Läser idag att många elever mår dåligt inför skolstarten. Inte nog med att Barn-och elevombudet nyligen presenterade en rapport som visade att skolan inte tar tag i mobbningen på allvar och att man i allt för många ärenden lägger skulden på eleven, detta ska vi förstås inte acceptera. Men idag rapporteras från en undersökning att elever oroar sig för de prestationskrav som förväntas av de i skolan. Jag hoppas att detta inte är en generell känsla bland svenska elever. Faktum är att våra elever har ett av de längsta sommarloven från början av juni till sista ungefär slutet av augusti, vid sidan av detta tillkommer lovveckor i samband med större helger. Det förekommer också att många skolor, inte minst gymnasieskolor lägger många prov samma vecka, detta handlar om en planeringsfråga och om schemaläggning och det kan varje skola lokalt ändra på.

Men att svensk skola generellt idag skulle vara för svår eller ställa för höga krav på elever är inte en slutsats eller en uppfattning som jag kan dela. Tvärtsom anser jag att svensk skola behöver rycka upp sig och att attityden på många skolorn varit för mycket av låt-gå-karaktär. Det kan man uppleva när man besöker mindre gymnasieskolor och det är också något jag känner igen från utvalda program inom gymnasieskolan. Det är viktigt att rektor och programrektorer och dess lärare bidrar till att det hålls en hög kvalitet och att skolans undervisning och program inte upplevs som en fritidsgårdsverksamhet.

Det bästa samhället kan göra utöver att presentera betygskriterier, gå igenom kursplanemålen och införandet av tydliga uppföljningar och betyg är att skolan, de vuxna, lärarna tidigt har höga förvätningar och förmedlar till våra elever att skolan är som en arbetsplats och att vissa perioder kan det blir tufft i vissa ämnen etc. Det är när man inte har förväntningar och ställer krav som vissa elever kan känna att kraven helt plötsligt är för höga och omöjliga att uppnå. Här kan lärarna göra mycket mer.

Så har turen kommit till Syrien, granne med bl.a. Libanon och Israel. Det satt långt inne för arabvärldens ledare innan man började fördöma och aktivt skicka diplomater till Damaskus för att på plats ta avstånd från det som regimen gör. Men när en ledare, oavsett parti eller religion, tar till alla militära och icke-militära medel mot den egna civila befolkningen, då har man noll legitimitet kvar och då förtjänar man varken det egna folkets stöd eller omvärldens erkännande. Tyvärr har det under lång tid pyrt under ytan i Syrien och regimen där har under år av stöd från Iran och genom direkta och indirekta operationer med hjälp av Hizbollah i Libanon kunnat agera och göra som Assadregimen vill. Man har alltid haft och har fortfarande intressen i Libanon, men nu har man kommit till en punkt där landets egna befolkning säger ifrån. Det är bra att FNs säkerhetsråd och numera Arabförbundet tagit bladet ur munne och tar avstånd från det som händer. Flera länder har kallat hem sina ambassadörer – jag tycker det är bra att kalla hem för konsultationer, men jag tycker inte i dagsläget att det är motiverat att helt kalla hem Sveriges ambassadör i Damaskus. Diplomatisk närvaro är viktig utifrån flera asopekter. Men detta är en fråga som vi får bedöma från dag till dag. Omvärldens ögon är nu främst på Libyen och Syrien, det är bra.

Efter tre veckors kombinerad ledighet med ett 25-tal politiska besök och möten i Libanons huvudstad Beirut är jag åter hemma i Västerås och Sverige. Det finns väldigt mycket att skriva om och erfarenheter som man tar med sig från alla de människor som man mött under vistelsen där nere. Libanon befinner sig just nu i en oklar politisk situatkion inrikespolitiskt, omgiven av ett Mellanöstern som bokstavligen kokar: Syrien och demonstrationerna där, Egypten, Libyen och Jemen. Jag hoppas innerligt att det relativt lugna stabila läget som ändå finns i Libanon kvarstår och att alla politiker och religiiösa grupperingar tänker på det libanesiska folket och upprätthåller det öppna samhälle som Libanon lyckats utveckla inte minst efter Syriens uttåg 2005. Den sittande regeringen har dock starka kopplingar till Iran och Syrien i och med att Hizbollah stärkt sitt grepp om den nya regeringen, detta oroar mig väldigt mycket och därför är det viktigare än någonsin för Sverige och EU att hålla Libanon uppe på agendan och inte enbart fokuserar på Libyen. Libanon-Syrien-Israel/Palestinafrågan förtjänar ännu mer uppmärksamhet från svensk sida för att vi ska kunna bidra på olika sätt.

Hemma igen i Sverige innebär också genomgång av svenska nyheter och beskedet om ambassadnedläggningarna välkomnar jag. Men det är inte första gången Socialdemokraterna ställer en massa krav för att några månader senare låtsats som att de ställer helt andra krav på regeringen för att rädda det ena eller det andra. Ett sådant agerande av det största oppositionspartiet Socialdemokraterna är inte trovärdigt, speciellt med tanke på att det i båda fallen har handlat om Sveriges utrikespolitik. Det känns bra att Folkpartiet i båda fallen – Libyen och ambassaderna tydligt tagit ställning för att bevara och bidra med vår närvaro.