januari 2010


Idag skriver Svenska Dagbladet om ett viktigt ämne som inte många velat diskutera men som vi måste diskutera och det är radikalisering i våra förorter i de större städerna. Integrations-och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) beställde en rapport för ett år sedan kring dessa frågeställningar av Försvarshögskolan. Rapporten som presenterades under 2009 väckte en del uppmärksamhet men också kritik. Idag tas denna fråga upp vid försvarskonferensen i Sälen och det visar på att det är en utmaning i vår demokrati, att det finns en liten men stark och aktiv grupp, i detta fall med koppling till radikal islamism som inte accepterar eller respekterar svensk lagstiftning eller delar värderingar som jämställdhet etc. Denna grupp radikala har också angripit och varit hotfulla mot andra invandrargrupper i förorterna och detta är viktigt att diskutera och stötta de invandrare och andra människor som vill leva i fred i Sverige i våra städer utan att förknippas eller tvingas in en struktur baserad på religion som många människor flytt ifrån en gång i tiden. Jag tycker det är bra att Nyamko Sabuni och Nalin Pekgul står upp för demokratiska idealen och diskuterar detta på försvarskonferensen.

Som kommunpolitiker tycker jag att det är viktigt att vi fortsätter arbeta med våra utanförskapsområden och erkänna att de finns. Det är viktigt att aktivt arbeta med stadsdelsutveckling, arbeta för trygga stadsdelar ex med närpoliserna och skolorna i området men också dialogmöten med föreningslivet i området för att förebygga den här typen av slutna föreningar som inbjuder unga arbetslösa eller unga utanför samhället (av olika skäl) till att lockas in i radikala kretsar.

Annonser

Idag bemöter jag på VLT Debatt det socialdemokratiska oppositionsrådet i Västerås Ulla Persson i frågan om ungdomsarbetslösheten. Socialdemokraterna har under senvåren 2009 försökt lyfta frågan om ungdomsarbetslöshet och ett par inlägg under hösten. Deras ambition verkar endast vara att måla upp en bild av att vi i Folkpartiet och Västeråsalliansen drar ner resurserna till de som behöver de mest och att vi inte gör tillräckligt för unga arbetslösa. Jag tycker mig känna igen denna taktik från partiledaren Mona Sahlin. Men nu är vi i Västerås och här har folkpartiet varit med att satsa resurser på ett vuxenutbildningsutbud som få kommuner i Västerås storlek kan erbjuda. Vi har också successivt höjt budgeten för arbetsmarknadsinsatser – både i förebyggande syfte men också när väl unga och vuxna blir arbetslösa. Det är en av våra viktigaste frågor och självklart ser man det i den ekonomiska prioriteringen i både 2008, 2009 och nu i 2010 års budget. Enligt mig så har vi en god beredskap och fokus i arbetsmarknadsbudgeten i år är på ungdomsarbetslösheten.

Socialdemokraterna röstar nej till flera viktiga förebyggande verksamheter, vi har en annan uppfattning kring gymnasiepolitiken och man vill bara ha mer resurser utan att redovisa till vad. Under hösten debatterade Ulla Perssson dessa frågor med mig också men då var kritiken finansieringen av våra arbetsmarknadsinsatser då man tyckte att staten borde ta ett större ansvar. Det kan man tycka. Men medan Ulla Perssson reder ut vem som borde betala är vi angelägna om att sköta våra kort rätt genom tydliga politiska prioriteringar i vår kommunala budget. Om regeringen kommer med ett större anslag välkomnar vi det. (För Västerås del kan vi säga att av de 100 extra miljonerna som vi får för 2010 har vi skjutit till resurser till de pedagogiska nämnderna också). Dessutom har regeringen satsat på Yrkesvux och här har Västerås också fått drygt 17 extra miljoner för 2010 för att bredda vårt vuxenutbildingsutbud. Socialdemokraterna röstar på ett sätt i nämnden och debatterar andra saker i kommunstyrelse och kommunfullmäktige- dessutom vill de gärna blanda ihop den statliga politiken och vad vi gör här i kommunen. Det är inte trovärdigt.

Idag arrangerades ett intressant seminarium på Teater Västmanland i samarbete med Finska teatern. Fd utredaren Paavo Vallius inledde seminariet efter att Irma från Finska teatern berättat varför seminariet arrangerades med rubriken minoritetslagen, språk och kultur. Vallius berättade om sitt utredningsuppdrag under 2005 kring samerna och det finska språkets framtid. Därefter berättade Lennart Rohdin (fp), sakkunnig vid integrations- och jämställdshetsdepartementet om regeringens visioner, förväntningar och om regeringens minoritetspolitiska strategi och de viktigaste förändringrna med minoritetslagen: den slår fast flera viktiga rättigheter för de nationella minoriteterna, det är en lag och gäller nu i hela landet och det kommer att ställas tydliga krav på dialog med minoriteter. Inom de förvaltningsområden som bildas för samiska, finska etc ställs det högre krav där den enskilde i kommunikation med myndigheter etc har rätt att kommunicera på sitt eget språk. Innan vi sedan fick information om den kommande Västeråspremiären av Svinalängorna och den svenks-finska samproduktionen berättade jag hur vi i Västerås arbetar med minoritetspolitik i praktiken – jag berättade om det arbete vi lagt på de romska frågorna som vi startade oktober/november 2008 som sedan resulterade i en kartläggning, ett permanent Råd för romska frågor, en utställning om romernas under andra världskriget på stadsbiblioteket, men också ett antal viktiga skol- och utbildningspolitiska beslut i kommunen. Det viktigaste var torts allt rådet och uppbyggandet av kanaler för dialog. Jag avrundade med att berätta om att vi i kommunstyrelsen (på initiativ av folkpartiet) beslutade om att skicka in en ansökan till regeringen om att bli det 19e förvaltningsområdet för finska. Jag har stora förhoppningar om att det kommer att bli så och vi kommer därmed att få ett slags besked inom kort. Det var ett trevligt seminarium kombinerat med både lagstiftning och kulturella inslag.

Statliga Skolinspektionen meddelade idag att fokus nu kommer att ligga på problemskolorna. Generellt kan man säga att Skolverket som tidigare hade ett uppföljningsansvar för skolans kvalitet nedmonterades sakta under den socialdemokratiska regeringen (med stödpartierna miljöpartiet och vänsterpartiet). Fokus var inte på kunskap, kvalitet och uppföljning. Dessutom gick det alldeles för lång tid mellan granskningarna. Med skolminister Jan Björklund har Statens Skolinspektion inrättats under 2008/2009 och de har ett mycket tydligare och skarpare uppdrag. Dessutom har Skolinspektionen fler sanktionsmöjligheter än tidigare gentemot den enskilde rektorn, skolan och huvudmannen (kommunen eller den privata utbildningsanordnaren). För att behålla en hög kvalitet, en legitimtet för kommunala och fristående skolor – är det viktigt att granskningen fungerar bättre. Nu kommer också inspektionens fokus att vara mer på skolor med problem och skolor som under långa perioder visat på dåliga resultat. Vi kan se det i Västerås att det är ungefär samma 4-5 grundskolor som redovisar dåliga resultat. Det är rimligt att man därför fokuserar på dessa och avkrävder politiker, rektorer, lärare och föräldrar gemensamt svar på hur man tänker göra för att få till en faktisk förändring. Jag välkomnar igen Skolinspektionens nya arbetssätt för en bättre skola i Sverige.

I Iran fortsätter president Ahmadinejad jaga oppositionella och hans beslut blir mer och mer av desperat karaktär. Idag kom också ett besked från en iransk diplomat vid ambassaden i Oslo att han nu hoppar av uppdraget i protest mot regimen i Iran. Det hedrar honom, nu hoppas jag att de norska myndigheterna hjälper denne diplomat och hans familj att hitta en säker fristad. Irans beslut att svartlista 60 organisationer är också ett tecken på att regimen nu tar i mer med hårdhandskarna. Organisationerna som det refereras till i media är inte enbart iranska organisationer, utan också internationella organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch. Till och med brittiska tv-kanalen BBC är med på listan.

Ahmadinejad har de senaste åren som president för den islamiska republiken backat tillbaka landet ordentligt. Hans företrädare, president Khatami, påbörjade reformer, förde dialog med USA och allmänt kan man säga att det säkerhetspolitiska läget under Khatami var mycket bättre i regionen. Men det iranska folket valde Ahmadinejad som hans efterträdare och nyligen fick Ahmadinejad ett förnyat förtreonde. Det senaste valet uppmärksammades dock särskilt med tanke på Mousavis kandidatur och anklagelser från flera organisationer att det förekom fusk i valet. Men nu sitter Ahmadinejad och fortsätter styra landet med järnhand. Hans politik påminner mig mer och mer om läget i Burma, skillnaden är väl att att Burmas religiösa grupperingar inte stöttar militärjuntanb och är de har störst chans att få till en förändring. I Iran är det mullorna som styr. För några dagar sedan såg jag dokumentären Drottningen och jag av Nahid Persson om den iranska revolutionen 1979 och Farah Diba som idag lever i Frankrike. Nahid som var med och störstade shahen trodde att det skulle komma en demokratisk ordning med mullorna. Resultatet blev värre – religiös statsbildning, mullor som styr och där kvinnor lever under strikta sharialagar. Fortfarande finns det i politiken partier och grupperingar som kan sägas utgöra en opposition, men de lever ständigt under fara ju mer de provocerar den sittande majoriteten. Svartlistningen av organisationer, TV-kanaler mm är dett led i den styrande maktens sätt att dra åt svångremmen ytterligare för att skrämma oppositionen, de demonstrerande iranierna som faktiskt vill ha en förändring. Jag tror att trycket måste bli större om det ska till en förändring i Iran. Även om det pågår protester och demontrationer, så upplever jag fortfarande att den islamiska staten och dagens styre fortfarande har ett starkt stöd – om detta stämmer vet jag inte.

När Sverige var ordförande för EU gjorde utrikesminsister Carl Bildt ett antal uttalanden. Jag hoppas att Sverige fortsätter driva på och stötta de demokratiska krafterna i Iran och markerar mot alla icke demokratiska beslut som endast syftar till att tysta och skrämma medborgare, journalister och oppositionen i Iran.

Vi är nog flera förtroendevalda och intresserad allmänhet i Sverige som väntar (Svenska Dagbladet) på miljöpartiets, socialdemokraternas och vänsterpartiets alternativa, välavvägda förslag till regeringens socialförsäkringssystem och trygghetssystem. Jag tillhör de som kritiserat det ursprungliga förslaget och jag noterar med tillfredsställelse att delar av mina krav och andra myndighetes synpunkter beaktats i regeringens nya förslag till rehabiliteringskedja och uppdrag till myndigheten Försäkringskassan. Den som främst är skyldig ett svar är riksdagsledamoten Veronica Palm (s) som bokstavligen attackerade regeringens förslag, efter henne kom Mona Sahlin (s) fram och ville påvisa regeringens orättvisa förslag. Som sagt brister fanns i förslaget och uppmärksammades av organisationer, myndigheter, enskilda politiker etc –  inte av Sahlin eller Palm. Men nu ville de vara med och politiskt skjuta ner Husmark Pehrsson. Strategin i media verkade fungera hyfsat bra med presskonferensen i riksdagen, Palm i Aktuelltstudion och Sahlin i SVTs Agenda. Tills media, främst Expressen, uppmärksammade socialdemokraternas reservation i budgetförslaget i riksdagens kammarprotokoll. Där har socialdemokraterna inga större alternativa förslag till regeringens politik på  socialförsäkringsområdet. Sedan dess har det varit knäpptyst från det socialdemokratiska partiet. Men det Sahlin tidigt var ute och lovade var att hon snarast skulle komma med ett bättre förslag som hon skulle presentera tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet. Jag kan konstatera att det fortfarande idag inte finns något förslag gemensamt från de tre partierna. Vi får hoppas att oppositionen kommer med något snart om det inte helt ska tappa trovärdigheten som en rödgrön allians.

Återigen är Kurt Westergaard och hans Muhammedkarikatyrer i fokus. Flera medier, bl.a. Svenska Dagbladet , VLT och Dagens Nyheter  rapporterar idag om en ny attack mot konstnärens hus i Danmark. 2005 publicerades hans bilder av profeten Muhammed och effekterna blev oerhörda, både för Westergaard personligen genom personskydd dygnet runt, men också massprotester i Mellanöstern. Det gick så långt att flera muslimska länder bojkottade danska varor för att protestera mot att denna konstnär kränkt en profet som de tror på. I Europa och Sverige har vi demokrati och vi har religions- och yttrandefrihet. Det är två viktiga rättigheter som vi ska slåss för och värna. I andra länder förföljs människor som tror på ”fel” gud eller som har en annan åsikt än de styrande. Ett sånt samhälle ska vi inte bidra till at bygga upp och vi ska värna vår rätt att yttra oss och att vi ska få tro på vad vi själva vill. Westergaard väcker debatt kring yttrande- och tryckfrihetens gränser – hur mycket tål omvärlden? Och speciellt – var går toleransgränsen när olika religiösa motiv är föremål för den fria konsten och rätten för konstnärer att yttra sig? Jag tycker att vi alla har ett ansvar att respektera varandra och respektera vad man har för tro etc, samtidigt är det en rättighet att uttrycka oss rätt fritt både muntligt och skriftligt oavsett om det gäller politiska företrädare eller religiösa personer och symboler. Den dåvarande danske statsministern Anders Fogh Rasmussen tog avstånd från teckningen, men bad inte om ursäkt för att markera och värna konstärernas frihet. De som främst reagerat på Westergaards karikatyrer är unga muslimska killar som tillhör de mer fantaiska krafterna. Frågan är om detta sker av politiska skäl eller religiösa. Eller kanske det klassiska, att religionen utövas i politiska syften?

Men det är inte bara inom islam som bilder, texter och konst väckt ilska. Israels dåvarande ambassadör i Sverige  Zvi Mazel  protesterade för ett antal år sedan mot Dror Feilers och Gunilla Sköld Feilers installation, Making Differences, vid Historiska Muséet i Stockholm som ville förmedla konflikten mellan Israel och Palestina. Ambassadören rev ner konstverket men fick sedan kritik mot att man inte fick göra så i Sverige. I detta fall var det inte direkt religiösa judiska symboler som kränktes men den judiska staten framställdes på ett sätt som dess representant i Sverige inte ville acceptera. Konstverket föreställde bl.a. en kvinnlig självmordsbombare.

Inom de kristna grupperna blev det också diskussioner och debatt när den svenska konstnären Elisabeth Ohlson Wallin målade Jesus tillsammans med trans- och homosexuella personer i utställningen Ecce Homo. Även här var det religiösa symboler som var föremål i konstdebatten. Konstnärernas frihet men också opinionsbildande syfte är samtidigt något som är central i en demokratis kulturpolitik. Det innebär också att det alltid kommer att vara någon som känner sig provocerad eller kränkt av de konstverk eller texter som publiceras på olika sätt. Vi ska föra debatten öppet, vi ska diskutera lämplighet eller inte, men vi ska inte förbjuda personer rätten att få uttrycka sig.

Vad tycker Du kring dessa frågor- kom med inlägg!

« Föregående sida