Svar på Björn Wimans inlägg om betygssystemet i Dagens Nyheter 6-7/6- 2015

Kulturchefen på Dagens Nyheter skriver ett intressant inlägg om skolan, det passar bra en vecka innan grundskolorna samlas för skolavslutningar, eleverna får betyg numera från årskurs sex och särskilt viktigt är de kuvert som utdelas till niorna. Det slutbetyget påverkar väldigt mycket vilka skolor och program man sedan kan komma in på gymnasieskolan. Betygssystemet har debatterats länge, men det som debatterats mest har ju varit betyg eller inte betyg och om det ska ges från årskurs sex. Efter decennier av debatt beslutade riksdagen att införa tidigare betyg som avstämning och underlag för insatser i god tid innan eleverna lämnar grundskolan för vidare studier på gymnasiet. Wiman refererar till exempel där elever anser att det är mycket tuffare att erhålla de högsta betygen. Man kan också läsa att om eleven har en dålig dag så är det i princip kört. Detta är en mycket förenklad summering av skolpolitiken. Svenska elever har generellt sett flera och återkommande möjligheter i svensk skola. Det har till och med varit och är fortfarande en kultur att man hellre skickar elever vidare till nästa stadium i grundskolan eller från grundskolan till gymnasieskolan, oavsett om du uppnått målen i läroplanen eller inte. Undantag finns, det finns förstås elever som får gå om ett år, det är vanligt i de lägre årskurserna, men ju högre upp i grundskolan desto mer vanligt är det att skolan släpper eleven vidare. Detta i sig skapar en låt-gå-mentalitet i kunskapsuppdraget som inte alltid är till gagn för eleven. När det gäller betygssystemet så stämmer det att det idag ställs högre krav och att fler moment beaktas när betyg ska sättas. Betyg baserar sig på flera indikatorer prestation på prov, muntligt, på nationella prov etc.

Läraren gör en bedömning och sätter betyg. Jag är medveten om att det finns synpunkter på det nya betygssystemet. Men det gamla var inte bättre. Det systemet var generös i den meningen att det skapades rättvisa åt andra hållet- elever som knappt uppnådde godkänd nivå fick godkänt i alla fall. Elever som bara saknade lite för ett Väl godkänt kunde få ett så kallat G plus. Det skapades i skolkorridorerna där lärarna satt med sina kalendrar och hade betygssamtal en informell betygsskala som egentligen inte finns. Det finns inget som hette G minus eller VG plus.

Det nya betygssystemet är en anpassning till verkligheten. Den ska underlätta lärarnas bedömning och ge de en bredare skala att tillämpa när man bedömer elevernas prestationer och kunskapsmål. Parallellt så skärptes kraven för att få de högre betygen. Dagligen kommer det studier, nationella som internationella, som påminner om vikten av att ställa högre krav, eller som det heter på skolpolitiska, lärarna och skolan måste ha högre förväntningar på eleverna i svensk skola. Jag delar den analysen.

Det Björn Wiman också helt glömmer bort eller inte känner till- är glädjebetygen. De förekom definitivt i det gamla systemet och de förekommer nog även i det nya systemet. Det var verkligen en utslagsningsfaktor för elever, inte minst de elever som hade det väldigt svårt i skolan. De fick visserligen ett godkänt, men tidigt kunde vi med lokala uppföljningar och jämförelser i min hemkommun Västerås – upptäcka differensen mellan det betyg de hade med sig i slutbetyget och de resultat man uppnådde i A-kursen på gymnasiet. Denna grupp elever försvinner helt i skoldebattten -för att på papper är de formellt godkända och därmed behöriga till gymnasiets nationella program. Fakta är att dessa elever slås ut direkt och av de som stannar kvar så har de svårt efter tre eller fyra år att få ett slutbetyg från gymnasieskolan som är fullständig. Dessutom är det så att elever med godkända resultat från grundskolan inte prioriteras i gymnasiet, även om de behöver stöd och specialresurser. Skolor och kommuner tvingas självklart prioritera de som faktiskt kommer till gymnasieskolan utan behörighet att antas. Det gamla betygssystemet ledde till att elever fick felaktiga betyg som sedan slog ut de i gymnasiet. Det är svårare idag i grundskolan, därför är återkommande uppföljning och omdömen av kunskapsmålen viktiga. Skolan och lärarna kan då tidigt i kedjan erbjuda extra stöd, det är också idag väldigt vanligt med lovskolor och sommarskolor även om jag anser att detta ska skötas i ordinarie verksamhet. Men ska det fungera krävs större satsning på behöriga lärare och speciallärare.

Roger Haddad (fp), Riksdagsledamot i Utbildningsutskottet
Kommunalråd för utbildning/arbetsmarknad i Västerås 2006-2010

Läser att S-ledaren i sitt första maj-tal i Sundsvall lovade att fokusera på unga som varken studerar eller arbetar- precis detta har jag och Folkpartiet uppmärksammat i många debatter mot Socialdemokraterna och inte minst under hösten när regeringen fortsatte klumpa ihop de som går i skolan och de som faktiskt är arbetssökande. Det är där fokus ska ligga och det är de som är särskilt utsatta på arbetsmarknaden. Ett sådant arbete genomförde vi i Västerås under Fp:s ledning redan 2007/08 med goda resultat. Men Socialdemokraternas statsminister hade inga nyheter överhuvudtaget för denna målgrupp. Med tanke på att regeringen nu vill straffa företagen, straffa de som arbetar och de som anställer ungdomar kommer målgruppen partiet retoriskt vill stötta- att istället permanenta deras utanförskap utanför arbetsmarknaden. Hur statsministern konkret ska stötta kommunerna och de enskilda ungdomarna ska nås av regeringens prat är högst oklart. Regeringen har redan eller är på väg att överge 90-dagars-garantin, till och med de sk trainee-jobben har i princip raderats ut från regeringens budget.

Vänsterpartiet som leker oppositionsparti är i praktiken del av regeringsapparaten och idag gick V-ledaren till attack mot Bemanningsföretagen- även detta ett viktigt spår in för många ungdomar att faktiskt ta sig in i arbetslivet. Det gäller även många utrikesfödda som också generellt har det svårt att komma in i arbetslivet. Socialdemokraternas stora nyhet är en nationell samordnare- men i praktiken finns en sådan redan som arbetsmarknadsministern utsåg att leda en ny delegation som just har till uppdrag att underlätta statens och kommunernas arbetet för att lyfta ungdomsarbetslösheten. Denna regering har inte lagt ett enda förslag för att underlätta inträdet in i arbetslivet och när det gäller reformeringen av Arbetsförmedlingen som jag drivit i flera år har regeringen stoppat översynen. Därför har jag i riksdagen anmält Ylva Johansson till konstitutionsutskottet. En reformering av Arbetsförmedlingen är centralt i arbetet för bättre statlig arbetsmarknadspolitik.

Gustav Fridolin, Miljöpartiet skriver tillsammans med två socialdemokratiska statsråd vid Utbildningsdepartementet, Helene Hellmark Knutsson och Aida Hadzialic, DN Debatt, att Alliansen och Folkpartiet borde sitta ner och nå en överenskommelse kring skolpolitiken. Artikeln är inte bara ett oseriöst inlägg i skoldebatten. Den saknar all trovärdighet och visar att S och Mp tror att vi kan sätta oss ner och sluta överenskommelser efter att deras partier i åtta år kritiserat och röstat emot Folkpartiets förslag i alliansregeringen kring skolan, oavsett vilket område det handlat om.

En annan förklaring till viljan att sluta överenskommelser är nog flera: regeringen S och MP är inom sig inte överens om skolan. Den är heller inte överens om skolpolitiken med dess stödparti Vänsterpartiet. Samt – regeringen saknar parlamentariskt stöd för sin skolpolitik i flera tunga skolpolitiska frågor. I ljuset av att Gustav Fridolin MP i valrörelsen lovat att inom 100dagar lösa skolans problem, vilket inträffar inom några dagar, så har verkligheten nu kommit ifatt Miljöpartiet- det tar flera år att vända skolans resultat och det krävs tydliga kunskapsreformer. I samma anda som S och MP efterfrågar långsiktiga reformer – så startade de själva sin första vecka med att vilja: skrota friskoleöverenskommelsen, vilja slänga den helt nya gymnasieskolan i papperskorgen och åter teoretisera gymnasieskolans yrkesprogram. De vill också göra gymnasiet obligatoriskt när det faktiska problemet är avhoppen i gymnasiet.

Det viktigaste som blåser bort hela artikeln- är att Fridolin och S-ministrarna inte har täckning för en nationell överenskommelse om skolan. För skolan är kommunaliserad. De har inget mandat att över huvudet på alla skolnämndsordföranden och kommunalråd lova saker. En sådan miss gjorde Fridolin när han lovade 10 000kr extra i månadslön till Sveriges lärare. Men en skolminister sätter inte lönen – det gör rektor och arbetsgivaren dvs kommunen och friskolan i förhandling med facket.

När det gäller nationella nivån så borde Fridolin i första hans försöka enas med S och V om en skolpolitik- men det kanske blir svårt och förklarar varför regeringen knappt aviserat några förslag till Riksdagen. Lösningen är inte att alliansen ska rädda Fridolin- nu har han ansvaret att genomföra det han lovade väljarna och lärarna innan valet.

När valresultatet fastställdes i Valmyndighetens protokoll kunde vi konstatera att Sverigedemokraterna är de stora vinnarna sett till antal nya mandat i Sveriges riksdag. När den nya minoritetsregeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterades för riksdagen återfanns inte integrationsministerposten. Socialdemokraterna menar att frågan är så pass viktig att alla i regeringen ska arbeta med frågan. Min erfarenhet är att effekten kommer bli precis tvärtom. Valresultatet behöver en mogen, vital integrationspolitisk debatt. Det är hög tid för partier till vänster och höger om oss att bidra i en för Sveriges avgörande tid. Att slopa integrationsministerposten visar bara att regeringen och i synnerhet Socialdemokraterna helt kapitulerat i den fråga där vi har störst utmaningar vid sidan av jobb-och skolfrågan. Integration handlar om mycket, det gäller bostäder, skola, barnomsorg, vuxenutbildning, kommunikationer, samhällsinformation och myndighetssamverkan mellan kommuner, landsting mfl. När kommunalråden saknar en strategi, eller politisk vilja och inte satsar på dessa centrala delar krävs det en regional motor där politiker, länsstyrelsen i samverkan med statliga Migrationsverket och Arbetsförmedlingen kan lösa ut flera knutar.

När det arbetet inte prioriteras krävs det en integrationsminister i regeringen som driver på, opinionsbildar, stöttar och påverkar så att de intentioner och mål som riksdag och regering satt upp faktiskt får genomslag i hela landet. Trots allt har riksdagen och regeringen det yttersta ansvaret för Sveriges asyl-och integrationspolitik. När frågan om polisens romaregister briserade hade integrationsministern tillsammans med justitieministern en viktig roll i dialogen med romska företrädare. När det gäller kommunernas arbete med nyanlända och de väldigt komplexa problem som kan uppstå kan integrationsministern agera en viktig medlare mellan regeringen, länen och de olika kommunerna. En integrationsminister är också en vakthund som ska utgöra garanten för att Sverige faktiskt ser de utmaningar som läggs på kommuner, regioner och myndigheter för att bedöma vilka statliga insatser som behöver genomföras inte minst när vi vet att flera tekniska och praktiska delar lätt hamnar mellan stolarna exempelvis mellan Migrationsverket och Arbetsförmedlingen respektive landets länsstyrelser. I regeringen hanterat olika statsråd dessa myndigheter-därför är integrationsministern en viktig samordnare av frågorna i regeringen. Ministern är också viktig som naturlig kanal in i regeringen när det gäller de nationella minoriteterna, det civila samhället och även religiösa trossamfunden. Det gäller också det viktiga arbete som i vardagen ligger på kommunala politiker men där också regeringen har en roll och det är alla ungdomar ute i städerna och förorterna, alla de som glöms bort och av olika anledningar lever i ett utanförskap. Visst är utbildning och arbete det viktigaste mot utanförskapet- det har alltid varit Folkpartiets linje- det gäller även integrationspolitiken. Men det betyder inte att regeringen bara slopar posten och smetar ut ansvaret på hela regeringen. Flera partier har omedvetet eller medvetet valt att inte diskutera integrationspolitiken vilket vi från Folkpartiet starkt beklagar. När Socialdemokraterna nu skippar integrationsministern bekräftas dessvärre denna farliga strutspolitik.

Roger Haddad (fp)
Riksdagsledamot och talesperson arbetsmarknad/integration

Idag skriver VLT och Västerås Tidning om de lokala prioriteringar Fp Västerås går till val på. Den 14/9 är det möjligt att byta spår – Västerås behöver en nystart och en ny kommunledning som faktiskt prioriterar skolan och förskolan. Vi går till val på att inte höja skatten. Omprioriteringar, ta bort all onödig byråkrati och än tydligare satsa skattepengarna där de behövs mest. Fp Västerås vill därför de kommande fyra åren satsa på 50mkr extra till äldreomsorgen för att höja kvaliteten. Vi vill också satsa 25mkr/år, totalt 100mkr under perioden 2014-2018 på att minska barngruppernas storlek. Dessa har under det rödgröna styret- där Socialdemokraterna leder kommunen- ökar dramatiskt i snitt från 15,2 barn per grupp under vår ledning 2010 till 16.4 barn per grupp 2014 under S/v/mp-ledning.
Detta är inte acceptabelt. Men i verkligheten är barngrupperna ännu större när man tittar på de kommunala respektive de enskilda förskolorna. Det finns också kraftiga variationer mellan förskolorna och det beror främst på fler barn och samtdigt som besparingar har skett. Åtminstone har förskolorna inte kompenserats så att de kan hålla barngrupperna nere som var ett viktigt mål för oss i Fp när vi styrde Västeråspolitiken 2006-2010.

Till skillnad från alla utspel och ofinansierade löften som S ger lokalt så prioriterar vi och presenterar våra förslag i det lokala manifestet och därmed hur vi i den lokala budgeten tänker satsa om vi vinner valet- detta oberoende av statsbidrag från den nationella nivån. Dagligen kan vi nu läsa och höra S-företrädare som blandar ihop det lokala och lovar nationella satsningar på det lokala. Men om detta blir verklighet kan ingen veta. S har ju tidigare i många valrörelser lovat billigare tandvård, men under alla år med S-regeringar blev det inte billigare.

Jag tycker att man lokalt- kommunen är huvudman och ansvarig för förskola och skola- måste vara tydlig och konkret i sitt budskap. Det gäller också hur man vill använda Västerås skattebetalares gemensamma resurser. Därför lyfter vi särskilt förskolan och äldreomsorgen. Vi har många viktiga förslag i vårt program för 2014-2018 och vi jag preciserat det viktigaste i ett valmanifest för 2014-2018 där ex högre lärarlöner finns med. Men det akuta är satsning på förskolan varför det har högsta prioritet.
Fp Västerås har också under mandatperioden 2010-2014 varje år slagits för högre lärarlöner och fick igenom- i oppositon-en mindre satsning som tyvärr avbröts vid årsskiftet 2014. Därför blir alla utspel från Carin Jänmtin och lokala S-företrädare märkliga minst sagt i frågan om högre lärarlöner.

Skolstarten närmar sig, på måndag är det dags för tusentals elever och ungdomar i Västmanland och i min hemkommun Västerås att ta sina skolväska och åter samlas med sin klass och sina lärare. För många elever är det skolstart för första gången. Folkpartiet har i många år drivit frågan om vikten av att höja kvaliteten och resultaten i skolan. En viktig faktor, den viktigaste, är lärarens kompetens. Därför är det ett viktigt mål för oss att alla elever möts av duktiga, behöriga lärare i skolan. Elever har rätt till både stöd, uppmuntruna, höga förväntingar- men en förutsättning är att det finns lärare på plats, men också att det är rätt lärare på rätt plats.

Nationellt varnas det sedan länge för en lärarbrist- inte minst pga pensionsavgångarna. Kommuner och skolor, även de som drar ner på lärare pga färre elever har ständigt rekryteringsbehov. Dels för att besätta rätt kompetens, dels när man söker vikarier som varit och är ett stort problem i Västerås. Främst har det varit bekymmersamt i förskolan, men också skolan har haft problem och höga kostnader för vikarier. Det förekommer också att undervisining ställs in vilket är oacceptabelt.

Nationellt har vi gjort flera saker för att ändra på detta. Ny lärarutbildning, nationella resurser för fortbildning av obehöriga så att de kan bli behöriga, Matematiksatsning etc. Lärarlegitimationen är också en viktig Folkpartireform- nationella behörighetskrav för att säkerställa kompetens i skolan.

Nu varnar media, bl.a i Dagens Nyheter att det i vissa kommuner råder akut brist på lärare inför skolstarten på måndag. Lösningarna är allt från att kalla in pensionerade lärare till att sänka eller helt ta bort kraven för att ta in obehöriga. Det sistnämnda är en mycket olycklig lösning- vi såg att de styrande i Västerås i början av året avskaffade all behörighetskrav för barnskötare i förskolan pga att de inte hittade vikarier.

Folkpartiet vill veta hur det ser ut i Västerås. Jag har därför skickat en skrivelse till ansvariga skolpolitiker i Västerås stad- vänsterpartisten Vasiliki Tsouplaki och socialdemokraten Anders Teljebäck för att informera mig om läget, men också för att se om de som yttrest ansvariga har koll på läget och isåfall vad det tänker göra. Elever har rätt till en bra undervisning, de har rätt till sina undervisningstimmar och det måste skötas av behöriga lärare.

I morse fick jag till valrörelsens första radioduell i SR Västmanland (http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=112 – lyssna 1.45 in i inslaget) mot den ytterst ansvarige skolpolitikern i Socialdemokraterna, Anders Teljebäck som inte vara är vice ordf i barn-och ungdomsnämnden (ordförande är en vänsterpartist)- utan också är partiets kommunalrådskandidat inför valet 2014.

Folkpartiet har i snart ett år lyft i artiklar, vid besök och återkommande i kommunfullmäktige genom undertecknad arbetsmiljön för lärarna i förskolan och skolan. Vid årsskiftet nåddes jag av de rödgrönas egen kvalitetsredovisning för 2013 samt så har jag tittar på statistik för förskolans barngrupper i februari 2014. Läsningen är ett kvitto på ett totalt haveri och misslyckamnde för den styrande rödgröna koalitionen. I förskolefrågor är Vänsterpartiets ordförande ytterst ansvarig- men i praktiken är det stora socialdemokratiska partiet som struntat i skolan och särskilt i förskolan. Inte en krona till förskolan har tillförts för att minska barngruppernas storlek. Folkpartiet började i januari 2014 och i mars på allvar lyfta förskolans villkor och den stress personalen känner.

Jag går till val: mindre barngrupper i förskolan är vår främsta prioritet. S har redan använt sina skattepengar till att lova allt till alla- så det finns defintivt inte en enda krona till förskolan.
Mitt löfte gäller- oavsett regering- förskolan är en kommunal angelägenhet och Anders Teljebäck symboliserar i inslaget en politiker som vägrar ta ansvar trots att han direkt haft ansvaret för frågorna de senaste fyra åren.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.