Kommissionär Borg vald med konservativt stöd

Hundra skillnader mellan Fp och M

#4 Val av ny kommissionär för Malta

Denna punkt var inte planerad att ingå i Hundra skillnader…men det är beklagligt att Europaparlamentet idag kunde godkänna Maltas nya kandidat som kommssionär för hälsofrågor, Tonio Borg. Den förre fick gå efter mutanklagelser. Valet idag kunde ske trots att den socialdemokratiska EP-gruppen röstade emot och att många liberaler gjorde detsamma, bl.a. kollegan Cecilia Wikström från Uppsala. Borg kunde väljas ändå med stöd av de konservativa rösterna, där ingår även M och Kd från Sverige.

I det senaste amerikanska valet fick inte bara Obama fyra år till i Vita Huset, utan ett antal ärkekonservativa senatorer slogs ut i valet av mer liberalt sinnade, inte minst när det gäller synen på abort och i jämställdhetsfrågor. Europa upplever just nu inte en högervind i form av ökad rasism och främlingsfientlighet som i Ungern och hetsjakt på romerna, Europas största minoritet. Utöver detta väljs nu en kvinnofientlig politiker in i den europeiska eliten med stor makt att sätta dagordningen utifrån hans värdekonservativa uppfattning. Europa skulle behöva fler liberaler inte bakåsträvare.

Folkpartiets EP-ledamöter har kritisierat Maltas kandidat utifrån att han inte representerar de värderingar och åsikter som passar in i ett modernt och liberalt Europa, dels i synen på HBT-frågor, men också i sitt starka abortmotstånd. Helt rätt anser flera kritiska EP-parlamentariker att det synnerligen är olyckligt att Maltas kandidat ges portföljen med ansvar för hälsofrågor. En kompromiss kunde möjligen ha varit ett annat ansvarsområde.

Liberala kandidater röstade emot, men de konservativa röstade för, frågan är varför? Vi får se hur kommissionären kommer att klara sig och hur processen kommer att landa efter dagens beslut som jag beklagar.

 

EU bör hålla kvar Burmasanktioner

Det är något som händer i Burma, helt klart. Fredpristagaren Aung San Suu Kyi får vistas ute, ha politiska möten, ta emot utländska gäster (ex USA:s utrikesminster Hillary Clinton) och nu senast ställa upp i ett politisk fyllnadsval. Detta för första gången sedan valet 1990. Denna utveckling är fantastisk. Militärjuntan har tagit på sig kostymer, men det är samma personer och juntans eget parti förfogar, trots NLDs vinst i fyllnadsvalet 40 av 45 platser, har de en förkrossande majoritet med sina 80% av parlamentets stolar. Detta får vi inte blunda för. För det första är det endast ett fykllnadsval till vissa platser, för det andra finns systemet kvar med vikta platser till vissa grupperingar och presidenten. Detta är inte okej. Sverige och EU måste hålla kvar sanktionerna mot regimen i Burma. Det finns flera andra sätt att genom dioplomati och politisk dialog lätta på trycket. Men att som vissa EU-länder redan idag öppna upp för att lyfta sanktionerna vore att ropa hej för tidigt. Storbritannien hoppas jag fortfarande att vi kan samarbeta med. Frankrike har aldrig helhjärtat stöttat den demokratiska oppositionen. Det som bekymrar mig är att länder som Nederländerna och Tyskland börja svaja i sitt ställningstagande. Att en demokratiseringsprocess är påbörjad är positivt, men det är just en process och med tanke på det politiska klimatet i Burma för politiker och journalister samt det angiverisystem som finns i landet hoppas jag att Europa agerar med eftertanke.

Burma har haft en militärdiktatur sedan 1962. Trots det senaste årets händelser är det långt ifrån tillräckligt utifrån det lidande och den fattigdom som råder för att inte tala om de politiska fri-och rättigheterna som ännu inte kan anses respekteras av regimen.

Sverige måste stå för en konsekvent politik och tillsammans med andra Burmavänner inom EU stå fast vi en tuff linje. Det kommer en dag när sanktionerna behöver lyftas, men det kan inte enbart basera sig på ett fyllnadsval som skedde i söndags. Nu är det tid att analysera valresultatets och vad det innebär i praktiken för oppositionsledaren Aung San Suu Kyi och hennes faktiska möjligheter att bedriva en aktiv oppositionspolitik i Burma, resa utomlands, ta emot gäster, hålla politiska möten i Burma etc.

DN rapporterar om valet i söndags, så också SR.

 

Handlingsförlamat säkerhetsråd

Det är oroande att en kommunistdiktatur och en korrupt statsledning som styr Ryssland genom sina veton i FN:s säkerhetsråd kan blockera en insats i Syrien. I DN kritiseras detta av självaste generalsekreteraren Ban Ki Moon. Tyvärr är detta inget nytt, man har agerat på ungefär samma sätt när världen krävt insatser och en humanitär intervention för att störra demokratirörelsen i Burma som SVT också för första gången på länge rapporterade inifrån genom korrespondenten Bengt Norborg. Ett bra inslag som delvis ger positiva tongångar från den sittande militärjuntan. Val ska hållas snart (fyllnadsval) och Aung San Suu Kyi kommer att ställa upp. Det är dock inte FNs förtjänst eftersom tidigare påtryckningar också blockerats av Kina främst genom sitt veto.

Nu till Syrien där tusentals människor dödats sedan oroligheterna bröt ut på allvar. Arabförbundet försöker ta tag i frågan igen för att på olika sätt vara närvarande på plats och rapportera, men också utöva diplomatiska påtryckningar. Min bedömning är att detta inte kommer att hjälpa ett dugg. Kina och Ryssland har stora ekonomiska, politiska och militära intressen i området och kommer inte att ge sig lätt. Det finns säkert också andra tunga aktörer som skulle göra mer men som just nu är återhållsamma. Men den syriska regimen är väl institutionaliserad och styr i hela samhället, de demokratiska krafterna möter ett mycket starkt motstånd. Samtidigt pågår förföljelser av både oppositonella och militärer som hoppar av. Media får inte ens tillträde och de som är inne i landet förföljs av den beryktade Mukhabarat, underrättelsetjänsten som exakt påminner om det angiverisystem som under årtioenden byggts upp i Burma under den 50-åriga diktatur som funnits där. Burma och Syrien har båda en diktatur baserad på socialitistika principer, förföljer medborgare, låser in oppositonella och regimkritiker och har ingen öppenhet för media.

EU borde vara tuffare, Sverige borde också agera gentemot Syrien. Dess ambassadör i Sverige sa så sent som igår i kvällens Aktuellt (SVT) att han avfärdade allt med att det är en medial ensidig rapportering och att de som dömer regimens agerande endast tagit ställning utifrån västvärldens mediabild. Ambassadören sa också att de behöver skydda reportrarna och därför får de inte resa fritt och rapportera fritt, till DN säger Atieh att regeringen är oskyldig. Inte konstigt, så fungerar det i en enpartidiktatur.

 

Bra att världen fokuserar på Syrien

Så har turen kommit till Syrien, granne med bl.a. Libanon och Israel. Det satt långt inne för arabvärldens ledare innan man började fördöma och aktivt skicka diplomater till Damaskus för att på plats ta avstånd från det som regimen gör. Men när en ledare, oavsett parti eller religion, tar till alla militära och icke-militära medel mot den egna civila befolkningen, då har man noll legitimitet kvar och då förtjänar man varken det egna folkets stöd eller omvärldens erkännande. Tyvärr har det under lång tid pyrt under ytan i Syrien och regimen där har under år av stöd från Iran och genom direkta och indirekta operationer med hjälp av Hizbollah i Libanon kunnat agera och göra som Assadregimen vill. Man har alltid haft och har fortfarande intressen i Libanon, men nu har man kommit till en punkt där landets egna befolkning säger ifrån. Det är bra att FNs säkerhetsråd och numera Arabförbundet tagit bladet ur munne och tar avstånd från det som händer. Flera länder har kallat hem sina ambassadörer – jag tycker det är bra att kalla hem för konsultationer, men jag tycker inte i dagsläget att det är motiverat att helt kalla hem Sveriges ambassadör i Damaskus. Diplomatisk närvaro är viktig utifrån flera asopekter. Men detta är en fråga som vi får bedöma från dag till dag. Omvärldens ögon är nu främst på Libyen och Syrien, det är bra.

 

Hemma igen från Beirut

Efter tre veckors kombinerad ledighet med ett 25-tal politiska besök och möten i Libanons huvudstad Beirut är jag åter hemma i Västerås och Sverige. Det finns väldigt mycket att skriva om och erfarenheter som man tar med sig från alla de människor som man mött under vistelsen där nere. Libanon befinner sig just nu i en oklar politisk situatkion inrikespolitiskt, omgiven av ett Mellanöstern som bokstavligen kokar: Syrien och demonstrationerna där, Egypten, Libyen och Jemen. Jag hoppas innerligt att det relativt lugna stabila läget som ändå finns i Libanon kvarstår och att alla politiker och religiiösa grupperingar tänker på det libanesiska folket och upprätthåller det öppna samhälle som Libanon lyckats utveckla inte minst efter Syriens uttåg 2005. Den sittande regeringen har dock starka kopplingar till Iran och Syrien i och med att Hizbollah stärkt sitt grepp om den nya regeringen, detta oroar mig väldigt mycket och därför är det viktigare än någonsin för Sverige och EU att hålla Libanon uppe på agendan och inte enbart fokuserar på Libyen. Libanon-Syrien-Israel/Palestinafrågan förtjänar ännu mer uppmärksamhet från svensk sida för att vi ska kunna bidra på olika sätt.

Hemma igen i Sverige innebär också genomgång av svenska nyheter och beskedet om ambassadnedläggningarna välkomnar jag. Men det är inte första gången Socialdemokraterna ställer en massa krav för att några månader senare låtsats som att de ställer helt andra krav på regeringen för att rädda det ena eller det andra. Ett sådant agerande av det största oppositionspartiet Socialdemokraterna är inte trovärdigt, speciellt med tanke på att det i båda fallen har handlat om Sveriges utrikespolitik. Det känns bra att Folkpartiet i båda fallen – Libyen och ambassaderna tydligt tagit ställning för att bevara och bidra med vår närvaro.

 

En tur till Haag

Kom igår kväll tillbaka från Haag, Nederländernas administrativa huvudstad som huserar både kungahuset, parlamentet och samtliga departement. De utländska ambassaderna finns också i Haag och flera tunga FN-instanser inom juridikens område. På plats på måndag kväll hade jag överläggningar med Sveriges ambassadör sedan septemeber 2010, Håkan Elmersjö. Ambassadören gav en intressant historik om det politiska läget och de senaste 2-3 valen och vilka viktiga politiska frågor som dominerat holländsk politik.

Under tisdagen besökte jag Twede Kamer som är det nederländska parlamentet med sina 150 ledamöter (på 16,6 miljoner invånare). Minoritetsregeringen består av VVD och CDA med ett sk. toleransstöd av Geert Wilders PVV.

Jag hade några möte med företrädare för regeringspartiet VVD om integration, ekonomi och utbilding och mycket bra möten med vårt egentliga systerparti vill jag påstå, oppotionspartiet D66 som i det senaste valet ökade från 3 mandat till 10 mandat. D66 har tidigare haft ett starkare stöd men först nu har man lyckats återhämta sig i holländsk politik. Det blev mycket fokus kring de frågor jag arbetar mest med: skola och integration.

Nederländerna har en intressant inrikespoltisk situation med tanke på det parlamentariska läget. Intressant är också hur mycket frågan om asyl, migration och integration tagit och tar plats i debatten. Jag hoppas för svensk del att Folkpartiet liberalerna fortsatt ska debattera denna viktiga fråga, utmana de mörka krafter som finns i svensk politik och vara väldigt tydliga med våra lösningar och våra budskap.

 

Nationaldagsfirande vid Djäkneberget

Det var en fantastisk dag även om jag tyckte att det var riktigt varmt – men det måste ha varit rekord idag i besökande västeråsare och tillresta när vi idag firade Sveriges nationaldag. Freddy Amigo sjöng nationalsången, fanor utdelades och kommunfullmäktiges ordförande höll ett kort tal. Köerna till glassen tog aldrig slut och jag fick stå ut med att inte få någon glass på plats. Jag träffade på många bekanta ansikten och småpratade med många västeråsare- det roligaste som finns när man är förtroendevald. I sällskap med landshövdingens fru, Ingrid Skogö satt vi sedan och lyssnade till landshövdingens tal och överlämnande av Västerås tidnings pris till Västerås medmänniska. Årets pristagare hade gjort fina insatser och hjälpt en hemlös person.

Dagen var mycket positiv och senare på kvällen fick även jag lite glass, det blev vaniljglass och jordgubbar.

 

 

Libyeninsats kräver ytterligare beslut

Vid gårdagens sammankomst i riksdagen beslutade vi med en bred majoritet med 240 riksdagsledamöter för att Sverige ska bidra för att upprätthålla resolution 1973 som antogs i FNs säkerhetsråd. Vi tycker att det är bra att Sverige medverkar både humanitärt och militärt. Men jag tycker att det är otillräckligt att svenska stridsflygplanen endast ska bevaka flygförbudszonen. Vi får hoppas att Frankrike och Storbritannien samt andra NATO-länder är beredda att förse oppositionen med militärt stöd men också med vapen- annars tror jag att deras chanser att lyckas mot Kadaffis militära kapacitet är väldigt liten. Dessutom – om upplägget endast fortsätter som idag- så finns det en stor risk att konflikten drar ut på tiden och därmed fler lidande, större flyktingströmmar och en regim som leds av Kadaffi som kan sitta kvar. Jag välkomnar Sveriges insatser och är stolt över att vi kan bidra med stöd, men jag tycker inte att det på sikt löser konflikten som dels har en militär del, dels en politisk del. Jag hoppas att de brittiska myndigheterna för en dialog med avhoppare i London för att söka en politisk och diplomatisk lösning parallellt med de militära aktionerna som just nu pågår.

 

Sverige borde stödja insatsen i Libyen

Det pågår ett krig i Libyen, efter mycket om och men kunde franska, brittiska och amerikanska styrkor via stridsflyg och krysnsingsfartyg angripa libysiska mål för att sätta stopp på Kaddaffiregimen. Stödet och beslutet i FNs säkerhetsråd torsdag kväll att anta en resolution som Libanon lade fram ger ett tydligt stöd för att omvärlden ska agera för att förhindra ett folkmord på det libyska folket som eftersträvar frihet och demokrati. I torsdags ställde jag och ett antal riksdagsledamöter från Folkpartiet och andra partier flera frågor till dels statsministern dels till utrikesminister om flygförbudszonen. Detta var några timmar innan FN senare samma kväll antog resolutionen om flygförbud men också om att med alla medel kunna ingripa i Libyen för att förhindra att Kadaffi gör allvar av de hot han förmedlat. Under riksmötet i Göteborg var folkpartiledaren Jan Björklund väldigt tydlig med vad vi tycker och tar tydligt ställing för att vi ska verka för att förhindra att denna diktaor kan sitta kvar.

Hos Carl Bildt och Fredrik Reinfedt har dessa tytdliga ställningstaganden lyst med sin frånvaro, även i torsdagens kammardebatt om Libyen och frågestunden med anledning av det extrainsatta EU-möte tom Libyen den 11 mars. Jag vet inte varför dessa allianskollegor är så avvaktande i sina kommentarer när det gäller behovet av tydligt mandat och stöd för en militär insats i Libyen. Att endast prata om humanitära insatser är inte tillräckligt- Sveirge kan bidra både militärt och humanitärt och precis som Norge och Danmark (Svenska Dagbladet) borde även Sverige ta sitt ansvar med den kunskap och kapacitet som trots allt finns. Allt för att förhindra Kadaffi att sätta sina planer i verket att återta staden Benghazi. Det är centralt, inte minst psykologiskt att motståndsrörelsen och demokratirörelsen får stöd inte bara muntligt utan även militärt och humanitärt för att lyckas. Jag välkomnar Arabförbundets ställningstagande, jag beklagar och är kritisk till att EU i denna fråga visat sig totalt handlingsförlamad och välkomnar därför att enskilda länder som Frankrike och Storbritannien tagit ett stort ansvar vid sidan av USA för den militära insats som jag tror var och är nödvändig för att pressa tillbaka Kaddafi.

 

Romer är också EU-medborgare

Lyssnar idag (bl.a. Sveriges Radio) till Europarådets utslag att Sverige gjorde fel när man utvisade romska gatumusikanter sommaren 2010. Polisen angav att skälet var tiggeri, vilket inte är tillräckliga skäl att utvisa personer ut från landet. Regeringen genom Tobias Billström kommenterade detta då och gav sitt stöd för att utvisa personer som tigger i Sverige.  Dessutom är majoriteten av de romer som kommer från andra EU-länder medborgare inom EU och därmed har man samma rättigheter som svenska medborgare att fritt resa runt i Unionen.

Det är ett positivt besked som kommit idag och jag hoppas att det sänder en tydlig signal till både svenska myndigheter och andra EU-länder att bli bättre på att respektera mänskliga rättigheter för minoriteter och i synnerhet för det romska folket. EU har nu på allvar upplever jag lyft frågan om romernas situation på allvar, dels utifrån ett socialt perspektiv men också när det gäller utbildning och arbetsmarknadssituationen. EU-ordförandelandet Ungern har också angett som en av sina prioriterade frågor att verka för att till toppmötet i juni 2011 lägga fram en Romastrategi som är ett slags pararply/ramverk för EU-ländernas egna nationella planer och åtgärder för hur man ska bryta romernas utanförskap i Europa. Om detta och mycket mer diskuterade jag i torsdags vid ett möte med Ungerns ambassadör i Stockholm. Han redogjorde för processen och berättade lite hur förhållandena var i Ungern samt om den politiska stämningen i Ungern kring dessa frågor.