EU bör hålla kvar Burmasanktioner

Det är något som händer i Burma, helt klart. Fredpristagaren Aung San Suu Kyi får vistas ute, ha politiska möten, ta emot utländska gäster (ex USA:s utrikesminster Hillary Clinton) och nu senast ställa upp i ett politisk fyllnadsval. Detta för första gången sedan valet 1990. Denna utveckling är fantastisk. Militärjuntan har tagit på sig kostymer, men det är samma personer och juntans eget parti förfogar, trots NLDs vinst i fyllnadsvalet 40 av 45 platser, har de en förkrossande majoritet med sina 80% av parlamentets stolar. Detta får vi inte blunda för. För det första är det endast ett fykllnadsval till vissa platser, för det andra finns systemet kvar med vikta platser till vissa grupperingar och presidenten. Detta är inte okej. Sverige och EU måste hålla kvar sanktionerna mot regimen i Burma. Det finns flera andra sätt att genom dioplomati och politisk dialog lätta på trycket. Men att som vissa EU-länder redan idag öppna upp för att lyfta sanktionerna vore att ropa hej för tidigt. Storbritannien hoppas jag fortfarande att vi kan samarbeta med. Frankrike har aldrig helhjärtat stöttat den demokratiska oppositionen. Det som bekymrar mig är att länder som Nederländerna och Tyskland börja svaja i sitt ställningstagande. Att en demokratiseringsprocess är påbörjad är positivt, men det är just en process och med tanke på det politiska klimatet i Burma för politiker och journalister samt det angiverisystem som finns i landet hoppas jag att Europa agerar med eftertanke.

Burma har haft en militärdiktatur sedan 1962. Trots det senaste årets händelser är det långt ifrån tillräckligt utifrån det lidande och den fattigdom som råder för att inte tala om de politiska fri-och rättigheterna som ännu inte kan anses respekteras av regimen.

Sverige måste stå för en konsekvent politik och tillsammans med andra Burmavänner inom EU stå fast vi en tuff linje. Det kommer en dag när sanktionerna behöver lyftas, men det kan inte enbart basera sig på ett fyllnadsval som skedde i söndags. Nu är det tid att analysera valresultatets och vad det innebär i praktiken för oppositionsledaren Aung San Suu Kyi och hennes faktiska möjligheter att bedriva en aktiv oppositionspolitik i Burma, resa utomlands, ta emot gäster, hålla politiska möten i Burma etc.

DN rapporterar om valet i söndags, så också SR.

 

Bra att världen fokuserar på Syrien

Så har turen kommit till Syrien, granne med bl.a. Libanon och Israel. Det satt långt inne för arabvärldens ledare innan man började fördöma och aktivt skicka diplomater till Damaskus för att på plats ta avstånd från det som regimen gör. Men när en ledare, oavsett parti eller religion, tar till alla militära och icke-militära medel mot den egna civila befolkningen, då har man noll legitimitet kvar och då förtjänar man varken det egna folkets stöd eller omvärldens erkännande. Tyvärr har det under lång tid pyrt under ytan i Syrien och regimen där har under år av stöd från Iran och genom direkta och indirekta operationer med hjälp av Hizbollah i Libanon kunnat agera och göra som Assadregimen vill. Man har alltid haft och har fortfarande intressen i Libanon, men nu har man kommit till en punkt där landets egna befolkning säger ifrån. Det är bra att FNs säkerhetsråd och numera Arabförbundet tagit bladet ur munne och tar avstånd från det som händer. Flera länder har kallat hem sina ambassadörer – jag tycker det är bra att kalla hem för konsultationer, men jag tycker inte i dagsläget att det är motiverat att helt kalla hem Sveriges ambassadör i Damaskus. Diplomatisk närvaro är viktig utifrån flera asopekter. Men detta är en fråga som vi får bedöma från dag till dag. Omvärldens ögon är nu främst på Libyen och Syrien, det är bra.

 

Juntan räds Suu Kyi

Läser återigen i Dagens Nyheter och Sveriges Radios hemsida om situationen för oppositionen i Burma. Demokratikämpen och ledaren för NLD, Aung San Suu Kyi planerar att genomföra en rundresa i landet för att träffa lokala partiföreträdare och diskutera med det burmesiska folket. Juntan sitter inte och har direkt glömt bort Aung San Suu Kyi, tvärtom verkar de bevaka henne mer än någonsin efter att de formellt upplöst husarresten för drygt ett halvår sedan.

Juntan är livrädd för Suu Kyi och varnar idag i ett meddelande Suu Kyi och hennes anhängare att kaos kan utrbyta som konsekvens av hennes rundresa. Jag hoppas att Suu Kyi genomför sin resa. Jag hoppas att omvärldens och medias kameror ger henne den extra bevakning genom att följa henne och därmed försöka hålla borta generalerna från att skada henne. På sin höjd kan de åter sätta henne i husarrest och åter visa oss utanför Burma och det burmesiska folket att de är inget annat än diktatorer, odemokratiska som vill tysta oliktänkande och viktiga folkliga och demokratiska symboler och personligheter som Suu Kyi.

Problemet med Burma är att omvärlden är för ointresserade och tysta. FN verkar ha fullt upp med annat (Libyen t ex) och EUs engagemang ändras från månad till månad och tyvärr är jag oroad över Tysklans omsväning i förhållandet och synen till de olika politiska partierna i Burma. Jag hoppas innerligt att Tyskland inte följer Frankrikes Burmapolitik- det skulle resultera i ett EU som är handlingsförlamat inför den grymma militärjuntan i Burma.

 

Sverige borde stödja insatsen i Libyen

Det pågår ett krig i Libyen, efter mycket om och men kunde franska, brittiska och amerikanska styrkor via stridsflyg och krysnsingsfartyg angripa libysiska mål för att sätta stopp på Kaddaffiregimen. Stödet och beslutet i FNs säkerhetsråd torsdag kväll att anta en resolution som Libanon lade fram ger ett tydligt stöd för att omvärlden ska agera för att förhindra ett folkmord på det libyska folket som eftersträvar frihet och demokrati. I torsdags ställde jag och ett antal riksdagsledamöter från Folkpartiet och andra partier flera frågor till dels statsministern dels till utrikesminister om flygförbudszonen. Detta var några timmar innan FN senare samma kväll antog resolutionen om flygförbud men också om att med alla medel kunna ingripa i Libyen för att förhindra att Kadaffi gör allvar av de hot han förmedlat. Under riksmötet i Göteborg var folkpartiledaren Jan Björklund väldigt tydlig med vad vi tycker och tar tydligt ställing för att vi ska verka för att förhindra att denna diktaor kan sitta kvar.

Hos Carl Bildt och Fredrik Reinfedt har dessa tytdliga ställningstaganden lyst med sin frånvaro, även i torsdagens kammardebatt om Libyen och frågestunden med anledning av det extrainsatta EU-möte tom Libyen den 11 mars. Jag vet inte varför dessa allianskollegor är så avvaktande i sina kommentarer när det gäller behovet av tydligt mandat och stöd för en militär insats i Libyen. Att endast prata om humanitära insatser är inte tillräckligt- Sveirge kan bidra både militärt och humanitärt och precis som Norge och Danmark (Svenska Dagbladet) borde även Sverige ta sitt ansvar med den kunskap och kapacitet som trots allt finns. Allt för att förhindra Kadaffi att sätta sina planer i verket att återta staden Benghazi. Det är centralt, inte minst psykologiskt att motståndsrörelsen och demokratirörelsen får stöd inte bara muntligt utan även militärt och humanitärt för att lyckas. Jag välkomnar Arabförbundets ställningstagande, jag beklagar och är kritisk till att EU i denna fråga visat sig totalt handlingsförlamad och välkomnar därför att enskilda länder som Frankrike och Storbritannien tagit ett stort ansvar vid sidan av USA för den militära insats som jag tror var och är nödvändig för att pressa tillbaka Kaddafi.

 

Romer är också EU-medborgare

Lyssnar idag (bl.a. Sveriges Radio) till Europarådets utslag att Sverige gjorde fel när man utvisade romska gatumusikanter sommaren 2010. Polisen angav att skälet var tiggeri, vilket inte är tillräckliga skäl att utvisa personer ut från landet. Regeringen genom Tobias Billström kommenterade detta då och gav sitt stöd för att utvisa personer som tigger i Sverige.  Dessutom är majoriteten av de romer som kommer från andra EU-länder medborgare inom EU och därmed har man samma rättigheter som svenska medborgare att fritt resa runt i Unionen.

Det är ett positivt besked som kommit idag och jag hoppas att det sänder en tydlig signal till både svenska myndigheter och andra EU-länder att bli bättre på att respektera mänskliga rättigheter för minoriteter och i synnerhet för det romska folket. EU har nu på allvar upplever jag lyft frågan om romernas situation på allvar, dels utifrån ett socialt perspektiv men också när det gäller utbildning och arbetsmarknadssituationen. EU-ordförandelandet Ungern har också angett som en av sina prioriterade frågor att verka för att till toppmötet i juni 2011 lägga fram en Romastrategi som är ett slags pararply/ramverk för EU-ländernas egna nationella planer och åtgärder för hur man ska bryta romernas utanförskap i Europa. Om detta och mycket mer diskuterade jag i torsdags vid ett möte med Ungerns ambassadör i Stockholm. Han redogjorde för processen och berättade lite hur förhållandena var i Ungern samt om den politiska stämningen i Ungern kring dessa frågor.

 

Mer påtryckningar önskas mot Libyen

Det har gått ett par tre veckor sedan demonstrationerna i Libyen började med krav på att Muammar Kaddaffi ska avgå efter att ha styr landet sedan september 1969 efter en militärkupp mot den sittande kungafamiljen Al-Senussi. Kaddaffi har förlorat viktiga områden och städer, inte minst Benghazi men trots det fortsätter striderna och i vissa fall har Muammar Kadaffi återtagit en viktig bort nära huvudtaden Tripoli.

Omvärlden har varit delad i sin kritik tycker jag- EU dröjde med sina kommentarer och FN tog till slut sitt ansvar och beslutade om sanktioner i det viktiga säkerhetsrådet. Nu uppmanar till och med Obama Kaddaffi att avgå, men jag upplever inte att det kravet är tillräckligt starkt. Sverige kan också göra mer och vara ännu mer tydliga, dessvärre har inte UD och utrikesministern valt den tydliga linjen, utan en mer diplomatisk linje. För mig som folkpartist är det inget val- en politiker som suttit utan val i över 40 år och som sätter in tungt artilleri mot sitt eget folk ska inte ha Sveriges stöd eller EUs stöd.

Omvärlden måste nu helhjärtat stå med de krafter som vill ha förnylese, val och en ny konstitution som ger libyerna fri-och rättigheter där de kan utse sina ledare i demokratiska val. Det är inte hållbart att Kaddaffi fortsätter som skådespelare – han måste också känna att omvärldens ledare på allvar inte ger honom sitt stöd.

 

Vem kommer efter Mubarak?

Det går inte att undvika nyhetsrapporteringen (bl.a. Svenska Dagbladet) från händelserna i Egypten som pågått i snart två veckor. Regimen är pressad och regeringen har fått ersättas med nya ministrar och en vice president-funktion är inrättad. Vice presidenten lyssnade jag till i ett direktsänt tv-program i Al-Arabiya och han gav ett lugnt och kontrollerat intryck. Om han är rätt person att slussa Egypten fram till demokratiska val i september återstår att se, men av det jag hörde och tolkade var han angelägen om dialog med alla politiska falanger.  Däremot var han kritisk till ungdomarnas skadegörelser och den turbulens de orsakat Egypten, den inrikespolitiska situationen och därmed indirekt Egyptens relationer och statens funktioner genetemot andra stater. Idag rapporterar också Dagens Nyheter om att samtalen lett till en kommitté som ska se över grundlagarna så de befintliga inte anses vara demokratiska och anpassade för ett system med flera partier etc.

Regimen får nog tåla demonstrationer och att det egyptiska folket vill utse sina egna politiska företrädare i demokratiska och fria val. Men jag förstår samtidigt och har respekt för den stora rädsla som många egyptier har och inte minst kristna egyptier, kopterna, visar när det gäller den fruktade organisationen Muslimska Brödraskapet. Det är nog också en anledning till att både EU och Obama-administrationen än så länge ligger lågt. Det finns ingen ”självklar” samlande kraft i oppositionen och därmed uppstår frågan vem det är som ska efterträda Mubarak – och att det blir en ledning som står för demokrati, tolerans och skydd för alla egyptier oavsett religion eller politisk uppfattning. Det är bra att Sverige och delvis EU ställer krav på demokratisering men det måste bli ännu tydligare och inte minst stötta formeringen av alternativ så att det finns partier och politisker som kan känna trygghet i att ställa upp i de kommande valen. Det är oroligt i flera länder- Tunisier, Jemen och Egypten. Jag är också fortsatt orolig för den regeringskris som fortfarande inte är löst i Libanon, men här finns Nagib Mikati som fått presidentens uppdrag att bilda en regering. FN-tribiunalen för Libanon i Haag har orsakat detta politiska kaos mellan Hizbollafalangen och de mer västorioenterade partierna. Återstår att se vad som händer.

 

EU borde inte backa i romerfrågan

Läser via Dagens Nyheters hemsida och Sverigs Radios hemsida att EU backar i frågan om Frankrike och det aviserade överträdelseärendet där kommissionen tidigare, i mitten av september, riktade skarp kritik mot Frankrikes utvisning av romer till andra länder i Europa. Visserligen ska man inte jämföra utvisningarna med andra världskriget, men när en speciell utvald grupp av männsikor (etniskt, språkligt, kulturellt) förföljs och utvisas med buller och bång är det förstås viktigt att kommissionen ryter till och säkerställer att EUs medlemsstater följer de konventioner om mänskliga fri-och rättigheter, men också skydd av minoriteterna i EUs medlemsstater. Är det så att någon begår brott i ett visst land finns särskilda beslut kring detta och det ska ske en indivuell prövning- denna kollektiva hanteringen av romer är under all kritik. Jag är besviken på att EU och kommissionen inte går vidare och prövar detta ärende.

 

Föredrar väljarna Sahlins tystnad?

Sedan mitten av december har medias nyhetsfokus- innan OS startade- legat på vädret och all snö. Detta intensifieras i februari när kyla kombineras med ännu mer snö och så småningom hur det påverkar vår infrastruktur. Dessa frågor fokuserar media på med all rätt eftersom det drabbar resenärer, bilresande, företag som inte får varor men också idrottshallar, skolor och enskilda som inte kan gå ut som äldre eller personer med funktionshindrade. Här har staten ett ansvar genom Banverket, Försvaret och sitt bolag Statens Järnvägar (SJ) men kommunerna har också ett ansvar med den lokala snöröjningen så att människor kan komma iväg till sin sina jobb, sin skola etc. Mitt i snökaoset och någon vecka efter mediarapporteringen kring Stockholmsmoderaternas interna provval så kommer en förtroendemätning mellan huvudkombattanterna till statsministerposten. Fredrik Reinfeldt vs Mona Sahlin. Enligt mätningen refererad i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter ”knaprar” Sahlin in på Reinfeldt. Men statsminsitern och alliansen har inget att oroa sig kring just denna mätning eftersom det sk gapet miskade fråb 40 till 30. Av de tillfrågade säger endast 26% att de föredrar Sahlin som statsminister.

Det som är intressant är hur väljarna tolkar och sympatiserar i den här typen av undersökningar. Även om gapet fortsatt är stort och det är fortsatt ledning för Reinfeldt och hans allianskollegor inom folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna är det faktiskt så att från december månad har de rödgröna på riksplanet i andra opinionsmätningar fått ett övertag i förhållande till regeringen. Några förklaringar är att EU-ordförandeskapet gjorde att våra ledande ministrar var frånvarande från inrikespolitiken, regeringens -enligt mig- stora feltramp kring socialförsäkringarna som man sedan rättade till delvis men främst förklarade mycket bättre. Speciellt när det framkom att Sahlins alternativ var ännu sämre.

Frågan är nu vad vill Mona Sahlin inför valet – varför har Sahlin varit så tyst under hela mandatperioden som oppositionsledare, det är dags för Sahlin att komma med konkreta förslag och inte bara hänvisa till valet eller möjligtvis till den alternativa budgeten man vill lägga den 15/4, väljarna har rätt att få veta vad alternativet till regeringen tycker- eller så är kanske så att vissa väljare föredrar en tyst Sahlin?

 

Berlinmuren och Burma

Idag minns många Berlinmurens fall 1989 och det magiska som hände och som också var lika med kommunismens fall. Jag hoppas att vi kan se en liknande utveckling i Burma där juntan haft makten sedan 1962 och där det burmesiska folket fortsatt lever i en diktatur där människor inte öppet vågar kritisera eller där man inte tillåts ha andra åsikter än militärernas. Om vi ska kunna förändra situationen i Burma krävs det mer engagemang från både EU, FN men också ASEAN där Burma bland annat är en fullvärdig medlem. Trycket på det kommunistiska systemet och på Sovjet var starkt, både internt bland befolkningen men också utifrån av omvärlden. Tänk om detta också kunde bli fallet i Burma. Men så länge vi har företag som tjänar massor med pengar på att det är generalerna som styr Burma så kommer det burmesiska folket fortsatt att få leva i fattigdom och under en diktatur där journalister, munkar och politiker förföljs.